Ute i livetLänge under läsningen försöker jag förstå vad som gör Per Wästbergs memoarböcker så säreget svårgripbara. Tills jag läser några minnesord av Lars Gustafson och märker att han kan en konst som Wästberg saknar: att glömma.
Ingenting i livet, utom möjligen då denna glömskans egenskap, tycks undgå honom och ingenting blir därför riktigt angeläget, han noterar allt, tar del av hela sin samtid, känner alla kulturens stora namn och ger läsaren denna samtidiga känsla av stress och otillräcklighet; vem är denne man som till lunch alltid tycks ha de fem senaste nobelpristagarna?
I hans memoarer är nu fjärde delen färdig, åren är 1980-1994, det man lika gärna kan kalla samtid. Den period när Sovjetblocket upplöstes, kommunismen försvann, liksom apartheid i Sydafrika. Tiden passerar revy, oftast har den förträfflig glans och präktighet, det är som att läsa en räcka nekrologer över stora författarskap, just i detta litterära umgänge påminner han om en samlare, ändlös och ganska tråkig. En annan sak blir det när han gör Afrika.
Då är nämligen Wästberg väsentlig. Hans resor där ger texten liv, hans försök att förstå den gode vännen Mugabes förvandling från lysande intellektuell till morbid envåldshärskare är oerhört sorgsna och klarläggande. Wästberg iakttar frihetshoppet förvandlas till blodsdiktator, och som kontrast även den euforiska känslan när Sydafrika demokratiseras med den närmast gudalike Mandela i ledningen. Hoppet, toleransen, dansen i denna förvandling som in i det sista ackompanjeras av omfattande våld och sabotage från regimens hemliga polis. Hans gärning som ordförande i internationella PEN är också värd all respekt, även om skildringen av deras möten ofta går i kvav av ett massivt name-dropping.
Därför denna kluvenhet inför hans minnesböcker. Han håller reda på släkter, vänner, författare, ja alla sociala förbindelser just som det gamla borgerskapet gjorde i mindre städer. Han är en slags relationsexpert, åtminstone vad gäller sorteringen. När han kommer till sina egna relationer är han betydligt stummare, fraserna om passionens och kärlekens fröjder är högstämda och ganska slitna. Det är också oundvikligt att varje ord färgas av dottern Johanna Ekströms mer smärtsamma upplevelser av det fantastiska umgängeslivet och det förrädiska familjelivet (Om man håller sig i solen).
Det eviga söndagsbarnet, nu 79 år, är på häpen färd genom livet, och jag kan inte hjälpa att tycka om honom ändå. Trots allt surr, trots all förträfflig blindhet som bara undantagsvis har blick för helheten. Som regel ivrigt redovisande alla detaljerna, och i vissa stunder (som i det mer ideologiska kapitlet Religion och politik) banal och ytlig som en Wikipediasida. Han har levt i sin litteratur och i sin tid, han har pratat med alla dem man läst, nej åtskilligt fler än man läst och han har med alla sinnen deltagit i den stora förändringen av världskontinenten Afrika. Att fascineras av det livet och den evige femtonåringen som skrivit det, är ofrånkomligt.