Oförutsägbart och levande

Christian Kjellvander "Pesten har drabbat Luleå", säger Christian Kjellvander i ett av sina få mellansnack och menar att det är därför en del stolar gapar tomma i Stora salen. Sedan säger han att vi ska tänka på dem som inte kunde vara här och ligger hemma och är döende. Kjellvander lever i väntan på att bli gubbe och hans musik följer hela tiden ett tydligt koncept. Det är begrundande americana med en lite svår hållning och tycker du om soundet älskar du förmodligen alltihop. Det är lätt att avfärda det som surmulet men det är det verkligen inte, det är både oförutsägbart och tar ofta oanade vändningar. Rent ljudbildsmässigt är det ganska så unisont, men inom ramarna är musiken faktiskt väldigt levande och full av finesser. De växlar mellan finstämt och ösigt, och bandet som backar upp spelar väldigt omsorgsfullt, särskilt Luleåsonen Per Nordmark på trummor. Men så fort sången kommer in är det som att allting stannar upp. Jag har svårt för det där nasala han gör sig till med sin röst när han sjunger, det vore så mycket bättre om han sjöng rent. Men jag vet att många andra inte tycker det och de som gillar det har så klart all rätt att göra det, men de instrumentala partierna är ändå överlägsna dem med sång och jag tycker det är synd att de inte får växa mer. Det är grymt men inte riktigt så episkt som det skulle kunna bli. Och egentligen tycker jag att det var ganska bra uppslutning i publiken, så kanske var det publikkontakten det föll på.

Oförutsägbart och levande

Tre hästar. Det tycker Norrbottens-Kurirens Jonas Teglund att Christian Kjellvander är värd för konserten i Kulturens hus på söndagen.