Oförglömligt galet i fågelskrud

Norrbottensteatern, scen 2 Birdy Manus: Rikard Bergqvist ? efter en roman av William Wharton Regi: Erik Kiviniemi Scenografi: Lars-Erik Lindén Ljus: Maria Roos Musik: Coste Apetrea, Richard Rolf I rollerna: Rikard Bergqvist, Erik Kiviniemi Premiär ? lördag 15/10?05 Filmen regisserdes av Alan Parker och innehöll Matthew Modine som den av schizofreni drabbade Birdy, som efter fruktansvärda krigsupplevelser har dragit sig in i sitt skal och föredrar att tro sig vara en fågel, samt Nicolas Cage som hans ungdomskompis, den i samma krig handikappade Al. I filmen liksom pjäsen, som Norrbottensteatern hade premiär på i lördags, söker Al upp Birdy på det mentalsjukhus där han sitter på huk och avvaktar. Och ett sorts möte utspelar sig, samt flashbacks från deras tidigare tillvaro tillsammans. Birdy har alltid varit en socialt avvikande och udda person, med sinnessjukdom spökande i familjen och redan från tidig ålder utvecklande en stark släktskap med alla sorters fåglar. Drömmen har varit att lära sig att flyga. Bokstavligen. Han har aldrig släppt den drömmen. Aldrig någonsin och inte heller nu ? när han sitter ständigt på huk, innesluten i sig själv och de minnen från kriget (inte uttalat men ändå: i Vietnam) som aldrig lämnar honom i fred. Al kommer till sjukhuset för att både möta Birdy och syna honom. Är hans gamle kompis verkligen slutgiltigt väck i huvudet? Al vägrar tro det och testar Birdy på olika sätt. Spelar han eller är det verkligen på allvar? Frågor ställs och får delvis även sina svar. Birdy är ett finstämt, till viss del starkt och bråddjupt berörande kammardrama för två röster i lika många kroppar, där kontentan måhända kan vara att det man ska sträva efter är att vara sig själv. Och ge fasiken i alla jävla fåglar. Erik Kiviniemi, som även regisserat, haltar övertygande fram över scenen och domderar alternativt vädjar mot den mentalt avvaktande Birdy, i Rikard Bergqvists gestalt. I bakgrunden ackompanjerar gitarristen Coste Apetrea med strängdallrande musik delvis påminnande om den som Ry Cooder försåg Wim Wenders film Paris, Texas med. Det är vackert, bekymmersamt och uppfordrande. Och styckets relevans kan väl till och med få lov att betraktas som tidlös och allmängiltig. Galenskapen har städse sin prislapp och även sin förklaring. Är det inte fågel man strävar efter att bli så är det någonting annat. Variationerna äro legio och allegorierna likaså. Var så goda att enbart svälja, skölja munnen och gapa på nytt ? tack! Bergqvist är den med den visuellt tacksammare av de två rollerna här. Rollen kräver vighet, i såväl kroppen som huvudet. Hans lakoniskt stirrande blick förmedlar avgrunder av erfarenheter som vi absolut inte vill veta något om. Kiviniemni är den reflekterande och jordnära av de två kompisarna. Men även han med vidöppna sår inombords, som han dock söker lappa samman med iakttagandet av en buttert otillgänglig yttre attityd. Spelet i Birdy, som äger rum i Lars-Erik Lindéns strängt enkla scenografi, är endera märkligt återhållsamt eller överflödande mångtydigt. Det äger rum över hela partituret och klarar sig, med vissa nödrop, från övertydlighetsdiket. Och trots sin formella angelägenhetsgrad så får Birdy också lov att slutligen beskrivas som ett divertissemang; en fingertoppsövning som är att se ? just ? mera som en övning än som ett fast förankrat stycke teater. Men Rikard Bergqvists själsligt torterade fågelman in spe ? han glömmer man ändå inte. Inte i första taget, åtminstone.

Oförglömligt galet i fågelskrud

Pjäsen Birdy, liksom filmen med samma namn från 1984 före den, är kanske allra främst att betrakta som en så kallad allegori. Det vill säga en berättelse där generöst med utrymme anslås till den abstrakta delen av densamma.