Offer i stället för debutanter

Debut 2006
Debut 2006 borde gå till historien. Det är sällan debutantologier gör det, och den här kommer inte att gå till litteraturhistorien. Den borde arkiveras under "tidstypisk kulturkramp, tidigt 2000-tal". Nio bidrag, merparten från kvinnor. Stark skrivarkursdominans, många har gått Biskops-Arnö, medelåldern relativt hög.
Ungefär hälften av bidragen är genusteoretiskt uppbyggda dikter om sexualitet, sexuella övergrepp, sexuella neuroser. De tillhör därmed samtidens tabun. Att ens en sekund ifrågasätta kvalitén, berättigandet eller genomförandet av dessa dikter placerar kritikern i en genusfålla som är omöjlig att komma ur. Om jag säger att de är dålig dikt har jag ställt mig på förövarnas, patriarkernas, missdådarnas sida.
De låter samtliga som sådan dikt ska låta, mycket blodfattigt, mycket svag stämma, undertryckt aggressiva men lika undertryckt självanklagande. Genusperspektivet efter skolboken. Om dikt kan beskriva befrielse beskriver de här dikterna motsatsen: inlåsning. Jag gör mig till offer på det att jag må bli publicerad. Det tycks vara den namnkunniga juryns främsta sållningskriterium.
Offer 2006. Det är nog den eländigaste antologi jag läst från W&W. Och här ser man så tydligt ett enormt problem inom samtidens kultur. Viljan att vara icke-allmängiltig. Viljan att bara uttrycka särintresset, förneka samhället, förneka existensen av det generella. Min värld är partikulär, jag skär mig, alltså finns jag till. Inte som samhällsmedborgare, inte som deltagare i det stora samtalet, inte som den som överskrider gränser, åldrar, generationer, språk, kulturer.
Utan som den som odlar sin kris som en specialitet. Och belönas av magistrarna i juryn för sin läxlydighet.
W&W-antologin uttrycker detta utomordentligt. Man behöver inte vara alarmist för att förutspå den svenska lyrikens undergång. Den kommer att hamna i nätets katakomber för likasinnade, dyrkad under snipiga seanser. Som offentligt uttrycksmedel är den färdig.
Några bidrag i antologin är mer som normala elevarbeten. Hoppas att det går bra för dem. En enda har en personlig, stark och bärande stämma. Tova Gerge heter hon. Skriver lyriskt koncentrerad kortprosa och är en av få som inte verkar har gått skrivarutbildning.