Separatutställningens fokusering faller sig helt naturlig i Galleri Skådas lokal eftersom den är så liten, man går in och vänder praktiskt taget, men det är ju långt ifrån självklart att alla konstnärer gynnas av den graden av exponering.
Det kan helt enkelt bli för mycket av för litet. Så är fallet med Eva Westman Linné. Endast ett fåtal av hennes målningar tycks fullödiga eller ens fullbordade, resten förefaller i någon mån skissartat och halvt.
På sina håll ser ytorna bara grundbehandlade ut. I huvudsak ägnar hon sig åt barn och barnsliga ting, exempelvis mjukisdjur, eller om det ska vara barnsligt uppfattade djur.
Naivistiskt lössläppta får man nog kalla konstnärens metoder; hon arbetar med breda, långa linjer och milda pasteller, förvrider armar och ben och geometri fritt efter modernistiskt manér.
Tycka illa om detta är ju svårt. Det vilar något lätt behagsjukt över de ljusa, okonstlade bilderna som uppgår till ett knappt 20-tal.
Flera inslag har importerats från barnbokens sorglösa, vänligt kväkande och pipande värld.
De många djuren är opersonligt gulliga, ankfåglarna har omisskännligt serietecknade drag, barnen klotformade skallar, i vissa fall abnormt förstorade - kanske att man kan se det som en kommenterande belysning av de minsta medborgarnas begreppsvärld, av det utdragna joller och den mjukstoppade värld som omger dem.
När hon går till mörkare teman stannar hon ändå kvar i barnets perspektiv: en mor ligger död med händerna fastväxta vid bysten och i bakgrunden står en rad med sörjande småttingar.
Hennes två bilder av Luleå har två olika stämningar, en dagsljus och en nattsvart, byggnaderna krumbuktar och följer inga räta vinklar, det är stadsmiljöer som vrider sig för att hitta sin form.
Ett verk som möter åskådaren med full övertygelse är ett mindre porträtt av ett ljust flickhuvud med röd rosett i håret. Färgerna får kontrastera skarpt mot varandra i avgränsade sektioner.
Flickans näsa är klargul som om någon gnuggat den med en maskros, halva ansiktet skimrar i en grön ton som påminner om kulören i ett bortklingande hematom, blåvioletta band ligger under ögonen.
Det är just detta att flickan ser lite blåslagen ut som ger målningen sitt särpräglade uttryck. I botten, under färglagren, avtecknar sig en ikonisk representation av barnslig oskuldsfullhet, och tankarna går då närmast till Ilon Wiklands illustrationer av Astrid Lindgrens figurer.
Det är det där näpna, ljushyllta, som här får möta något annat, ett elegiskt, nostalgiskt raster.
Men detta kommer inte fram på särskilt många fler ställen i hennes måleri, hon har stannat vid ett löst och infantiliserat formspråk som inte gör något djupare intryck.