Ödslig svensk gangsterballad

En rätt så rejält ödslig film, detta. Gangster är gjord så gott som helt bortom de ordinarie produktionsramarna för svensk film. En av medproducenterna heter Daniel Collert, mest känd som en viss 30-årsfyllande kronprinsessas ex, och merparten av skådespelarna är unga och mestadels okända. Det är en berättelse med många moll-toner, om närmast ödesstyrda manövrer inom den undre världen. Och den världen är så gott som den enda man får se här. Några "normala" eller "civila" människor förekommer nästan inte alls; om man undantar Kjell Bergqvists i vanlig ordning stirrige och nervige kriminalare. Annars är det, i högre och något mindre hög grad, yrkeskriminella för hela slanten. Rakt av. Estetiskt har regissören och manusförfattaren Steve Aries Alaam lånat en hel del från den förträfflige franske regissören Jean Pierre Melville, ryktbar via filmer som Den röda cirkeln, Samuraj Killer och Skuggornas armé där Lino Ventura, Yves Montand och Alain Delon ständigt gick omkring och kledjerökte Gaulouis i regnet som de skyddade sig från genom att fälla upp rockslaget på sina trenchcoats. Det regnar en hel del i Gangster också. Och de yrkeskriminella tycks dominera det mestadels nattliga Stockholm, med sin bas i en krog i närheten av Stureplan. Mikael Persbrandt, dystrare och mera diabolisk än någonsin tidigare, agerar ett slags Gudfader inom gangsterhierarkin. Han går ut starkt och klubbar hänsynslöst ner en kollega som kondolerar förlusten av hans fru och barn på fel sätt. Därefter ägnar han sig mest åt att gå omkring och yttra pseudo-djupsinniga subtiliteter, ackompanjerad av den minst sagt insisterande pretto-musiken med en överdos av stråkar och entoniga gitarrer. Mycket av spelet ligger på en ordinär såpanivå. Och många av de unga skådespelarna saknar också förmågan att artikulera sig, vilket gör det nästan omöjligt att höra vad de säger. Men det måste ju ändå ha varit roligt för skådespelarna att få agera i något som befinner sig väldigt nära en svensk Scarface (minus kokainet). Björn Andersson, en gång dramalärare i Luleå, återfinns i en övertygande roll som överklass från Östermalm. Och i några sekunder rycker även ex-brottaren Frank Andersson in, som livvakt. Det bör också påpekas att det sammanlagt höjs mera handeldvapen här, än i förmodligen hela den hittillsvarande svenska fimhistorien. Inte alldels bra eller intressant, men dock godkänd som ett habilt filmexperiment. Och det är inte helt riktigt att Gangster hade blivit bättre, om den hade gjorts efter den sedvanliga filmproceduren. Så är det.