Det är en konst som varje seriös oboeblåsare måste lära sig. Åtminstone några timmar varje dag ägnar han åt detta.
- Kan man inte göra rör kan man inte komma vidare i sin musik, säger han.
Materialet är ett slags vass, importerat från södra Europa. Blåsteknik, individuella preferenser och vilket slags musik som ska spelas avgör det lilla rörbladets utformning. Röret och spelet hör ihop.
Gunnar Månberg är en av rikets få oboesolister. Han har spelat med bland annat Kungliga filharmoniska orkestern, Sveriges Radios Symfoniorkester och Det Kongelige Kapel i Köpenhamn. Nu har han kommit till Piteå för att delta i en miniturné med Norrbottens kammarorkester och den världsberömde konsertpianisten Helge Kjekshus från Norge. I kväll spelar de på Kulturens hus i Luleå, och i morgon i Studio Acusticum i Piteå. Temat är odödlig musik skapad av tonsättare som dog i unga år. Helge Kjekshus har valt Mozarts första pianokonsert i moll, nummer 20, som bryter av mot den lättsamma stämning som präglar konsertens övriga stycken: Schuberts symfoni nummer fem och en concertino för oboe med stråkorkester av Lille Bror Söderlundh - skrämmande positiv med tanke på att den skrevs under brinnande krig, tycker kammarorkesterns dirigent, Petter Sundkvist - och inte minst de 14 variationer av Happy birthday to you som ensemblen spelar för att gratulera sig själv - i år fyller Norrbottens kammarorkester 20 år.
Särskild relation
Det finns en innerlig klang i Gunnar Månbergs röst när han talar om sin lärare på Musikhögskolan i Stockholm, professor Alf Nilsson. Min lärare säger han och det hörs att han menar min. Eftersom oboen är förhållandevis svår att bemästra och det krävs specifika kunskaper i rörtillverkning utvecklar eleven en alldeles särskild relation till sin lärare. Petter Sundkvist jämför med det förhållande som rådde mellan mästaren och dennes lärling inom det gamla skråväsendet.
- Det är hantverkskonst av stora mått, säger han. Det är så mycket mer än att bara tuta i instrumentet.
Petter Sundkvist poängterar att oboesolisterna är en mycket exklusiv skara. Och visst är det så att exklusivitet och extinktion ofta hänger ihop - säkert är i alla fall att antalet utövare krymper. Enligt Gunnar Månberg beror detta på att nedskärningarna inom den kommunala musikskolan på 1990-talet drabbade oboen i högre grad än andra instrument. De som undervisar i oboe har, på grund av de avancerade kunskaper som krävs, sällan möjlighet att undervisa i fler instrument och därför gjorde det minst skada att ta bort dem.
Får alltid vara med
Att vara exklusiv medför förstås fördelar. Anledningen till att Gunnar Månberg valde just oboen var en rekommendation från hans far: pojken skulle spela ett instrument som garanterade honom en plats i orkestern.
- Den som väljer oboe, eller kanske viola, får alltid vara med, säger Gunnar Månberg.
Sällsynt betyder förstås inte försynt: oboen hörs. Gunnar Månberg ordnar till läpparna, formar en blåstrut, sätter till luft. Och det egenhändigt tillskurna röret svarar. Stämman är genomskärande, melodiskt rörlig och pratig. I de låga tonerna blir han grov i rösten. Man förstår vad Carl Michael Bellman menade när han skaldade att tuppen gal en sträv hoboja.
Tonerna klingar ut, oboisten stryker handen över munnen.
Hur var röret?
- Helt okej.