Öde och leda bryts av tillfällig kontakt

Ja, det är faktiskt riktigt svårt att veta om det är koreografin som lett kompositörerna eller om det är den nykomponerade musiken som styrt processen. Ändå är det Högbergs och Nelsons musik som dominerar upplevelsen. Tillsammans har de åstadkommit modern "balettmusik" där de olika styckena går in i varandra men ändå skiljer sig åt mellan olika scener. Inledningsvis bygger de ett hårdare ljudmönster med ett modernt, urbant uttryck. Mot slutet mjukas det upp och melodiska slingor, närmast klassisk musik rinner ut över scenen. Det är också mycket njutbart att dansarna inte bara rör sig i utan också följer musiken. Därför börjar även koreografin lite kallt. Två personer tycks sitta instängda i var sitt rörformat akvarium, men när ljuset ändras visar det sig vara en synvilla skapad av scenografins hängande plastvåder. Det är också plastens genomskinlighet, att dansarna aldrig ser på varandra eller att rörelserna bara nästan synkroniseras, som tillsammans formulerar begreppet öde. För oavsett om ljus- och ljudrummet är urbant eller något annat, når de på scenen inte fram till varandra. De rörelsesekvenser som återkommer med jämna mellanrum är också viktiga för koreografin, men inte helt lyckade i längden. Tingskog arbetar genomgående med en vertikal rörelse, där en uppsträckt arm ur vilken dansarna hämtar både rörelseenergi och låter sig vila i, är det tydligast uttrycket. Samtidigt blir den upprepningen, liksom avståndet mellan dansarna och mellan dansarna och salongen, till sist långtråkig och släktskapet mellan öde och leda lite väl påtagligt. Därför blir man riktigt uppiggad av det korta stycket där Lina Samuelson och Maryam Nikandish arbetar inte bara mellan, utan också i plasten och mer med hela kroppen på golvet. De rullar in sig som i plastfolie, bär plastskynket som vore det en kappa på en catwalk, gosar in sig och känner sig fångade. Men mest befriande är faktiskt att Nikandish, en ny dansare som redan har det där särskilda uttrycket i kroppen där varje rörelse görs lite mer exakt och tydligt, äntligen ser oss i ögonen. Och då uppstår till sist kontakt! Det är härligt.

Öde och leda bryts av tillfällig kontakt

Mix eller mixad är bra ord när man vill beskriva Dans i Nords och Christina Tingskogs föreställning Öde mix. Här finns en verklig sammansmältning mellan rörelse, musik, scenografi och ljus.