Och så lyssnar vi på riktigt bra musik i stället!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var då han karakteriserade miljöpartister som sådana som "smäller i dörrar" och - det blir ju aldrig mycket bättre än så här.
Det här är ju ett helkategoriskt uttalande fullt i klass med Birgit Friggebos radikalfamösa "Nu tycker jag att vi alla tar varandra i händerna och sjunger We Shall Overcome", när hon skulle lugna ner de upprörda känslorna vid ett hetsigt studiebesök i Rinkeby.
Själv blev jag så ordentligt vimmelkantig efter Perssons uttalande (och ändå är jag inte ens miljöpartist!) att jag alldeles tappade bort upplägget inför denna krönika.
Men det få gå ändå. Efter att ha hört, varit med om och inte minst upplevt sådana mängder av bra musik under tre kvällar tilllsammans med Swedish Jazz Celebration, så känns det som angeläget att i stället få rekommendera ytterligare ett gäng bra musik.
Så från 1 till 9 - Here It Goes:
1: Freedom?s Road John Mellencamp (Universal - 4 hästar)
Jag såg den här mannen i en lysande spelning på Isstadion i Stockholm redan 1985. Tyvärr har han egentligen bara blivit stadigt sämre sedan dess, men det kom en uppryckande bluesplatta för några år sedan och i och med dessa kärva moderna protestsånger är han återigen en fullt relevant arbetarklasshjälte.
Det är närmast Steinbeckskt flyt och vrede över omedelbarheter som Ghost Towns Along the Highway, The Americans, Freedom´s Road, Jim Crow, Our Country och Heaven Is A Lonely Place. Det helt självklara valet för de som fortfarande tror på ett bättre Amerika.
2: Workbench Songs Guy Clark (Dualtone/Rootsy -4 hästar) En av mina eviga hjältar. En väderbiten poet från west Texas med klar Nobelpristagar-potential. Om det fanns någon riktig rättvisa, vill säga. Guy Clark sjunger med knarrigt kärv röst om vardagliga situationer och ödesdigra mellanhavanden. Han är alltid trovärdig och aldrig något annat än värd att lyssnas på. Tornado Time In Texas, Walkin´ Man och Worry B. Gone är bevis för detta.
3: Dylanesque Bryan Ferry (Virgin - 3 hästar)
För bortåt 30 år sedan sände Roxy Music-sångaren i väg en helt insisterande version av Hard Rain´s A Gonna Fall som var rena rama knockouten. Sedan dess har man kunnat räkna bort Ferry, men nu reser han sig och kommer igen med ett knippe nya Dylan-tolkningar.
Och det är klart: med musiker som Chris Spedding på gitarr och Paul Carrack på orgel, så är det ju rätt stor risk att det blir bra. Extra plus för Gates of Eden, Simple Twist of Fate och Positively 4th Street.
4: Southern Culture On The Skids (Yep Rock/Border - 4 hästar)
Röjigt fläskiga versioner, med gigantisk godmodighetspotential, av 60- och 70-talscountry och rock samt några rätt oväntade engelska covers också. Kinks Muswell Hillbilly, Who´s Happy Jack, Fogertys Tombstone Shadow och Roger Millers Engine, Engine # 9 har ni aldrig riktigt hört på det här viset tidigare. Förödande attraktivt.
5: Fear and Love Weeping Willows (Virgin - 3 hästar)
Som nästan alltid: vemodig och hyperromantisk ballad-rock. Men The Moon Is My Witness befinner sig i 50-talet medan Everybody Is Lonely är stämplad i 60-talspsykedelian. Sångaren Magnus Carlsson har dock taggat ner från Roy Orbison-melodramerna till något betydligt lugnare. Vi har ändå alltid ett visst behov av känslosamma utbrott av den här universella sorten.
6: Admiral Street Recordings Pontus Snibb (Rootsy - 4 hästar)
Riktigt rolig platta, som premierar det okonventionella med ett närmast encyclopediskgt kunnande om genrer som country,hårdrock, americana och vanlig jäkla rock´n roll. Samt oundvikligen: blues.
Pontus Snibb är både gitarrist och trummis och har meriter från samarbeten med Louise Hoffsten, Eric Bibb och Buddy Miller. För att nu begränsa hans cv högst väsentligt. Det här är andra soloplattan och den låter enbart förträffligt. Jason Ringenberg gästar på So the Story Goes och Snibb själv riktigt gräver ner sig i blues-country träsket på låtar som Night Time och Hard Hard World. Djupt övertygande. Och grymt bra.
7: Put the Hammer Down The Yayhoos (Evangeline/Border - 4 hästar)
Alt country med meriterande namn som Eric Ambel, Dan Baird och Terry Anderson. Ett konstant party som inkluderar en amfetaminversion av Philly Soul-klassikern Love Train, Andersons finstämda Gettin´Drunk och Bairds Would It Kill You. Helt omistligt.
8: So Much More Brett Dennen (Dualtone/Rootsy - 4 hästar)
En ung man inom singer/songwriter-facket att verkligen helhetsöppna öronen inför. Annars ser han själv till att öppna dem, med start redan i inledande Ain´t No Reason. Det är inte ofta man drabba så här mycket uppenbar begåvning, på en och samma gång. För några decennier sedan var det Steve Forbert, längre fram Kenny Wayne Shepherd och nu Brett Dennen. Upptäck mera än gärna.
9: Different Strokes For Different Folks Texum (Rootsy - 3 hästar)
Låter som om de kommer från Texas, kommer egentligen från Norge. Uppenbart personligt och begåvat, i vilket fall som helst. Kvalitet och egna berättelser (Guitars & Hearts, 17th of May, Old Letters) kan man aldrig gömma alltför länge. Och Bård Sandes röst är som marinerad taggtråd.
Det här var något av det som har förekommit flitigast i min cd den senaste tiden. Varma rekommendationer utgår härmed!
Och nu är det sommartid och katten Malin ligger behagligt i fönstersmygen och håller koll på omvärlden och nästa vecka är det påsk.
Se upp för miljöpartister som smäller i dörrar och:
Äventyret fortsätter.