Tre medelålders män och just så medfarna av livet som åldern och omständigheterna omger. Och så deras invant inarbetade triumfgest sedan 19 år tillbaka: varsin högerarm upp i luften, sedan de hade rivit av den i just deras sammanhang principiellt obligatoriska öppningslåten: Greenback dollar, författad av den (tyvärr nu avlidne) mannen med musikbranschens allra astuffaste namn - Hoyt Axton.
Det handlar om gruppen Acne och om de tre överlevande medlemmarna; Kjell Peder Johansson, samt bröderna Bruno och Benty Öqvist. Eller som deras scennamn lyder: om William Valack, Hov-Sam och Lill-Grimma. För kvällen även förstärkta med den uttrycksfulle pianisten Thomas Isacsson.
Den de sjöng för var gruppens sedan 2008 stupade medlem, den evigt älskade och häftigt saknade Harry Nyman, alias den i sadeln ständigt stadigt förankrade kaxige amerikanen Little Harry Small, som hade för flitig vana att använda en polygrip som taktpinne och utanför detta specifika Acne-sammanhang var allra mest känd och bekant som den årligen troget återkommande Tomten i Stadsparken samt som evighetsputtrande motor i alla möjliga Lule Stassteater-sammanhang.
För att hedra och minnas denne förträfflige estradör bestämde sig hans vänner att anordna en svit musikföreställningar, Mannen under rönnen.
Varje år sedan Harry åkte vidare och i lördags stundade så den tredje och sista, inför ett troget sympatiskt och fullspikat Kulturens hus i dess lilla sal.
Inkluderande paus blev det lite drygt tre timmar om (och med - för nog tusan fanns han själv i rummet också och höll övervakande ögon på det som inträffade där) och även diverse minnen av Harry Nyman.
Det var tårfyllda ögon både uppe på scenen och nere i salongen, som när musikern Svante Lindqvist berättade om när han och hans grupp J.P. Nyströms första gången skulle medverka i tv och de som ytterst nervösa unga folkmusiker kom invandrande i tv-huset i Luleå och där möttes av en liten skäggig man som försynt undrade:
- Kan man spela dragbasun med näsan?
Det var Harry Nyman och han plockade direkt bara bort deras nervositet.
Acne (som uttydes Avans Country and Northern Ensemble) skulle egentligen bara spela en enda spelning. Jag närvarade vid den och skrattade till jag dog och kom till himlen, men därefter återvände igen och kunde skriva en uppskattande recension.
Acne fortsatte då att, med ojämna mellanrum, framträda landet runt i 19 år. När Harry dog med stövlarna på så ersattes han inte, för det var omöjligt att ersätta honom, men låt oss i stället säga efterträddes av Torbjörn Harr, från Umeå.
En trummis, som Acne aldrig tidigare hade haft. Sångare också. En Harr, som kom efter - Harry.
Denne västerbottniske spelevink praktiserade trumsolon, berättade historier och sjöng även en dikt-tonsättning av sitt hemläns legendariske kraftkarl Sixten Landby samt körde beslutsamt över alla i närheten genom sin egen version av Little Richards rockklassiker Good golly miss Molly - Så gullig fast mullig.
En annan gammal rocklåt som fick sig en duvning var Bill Haleys See you later alligator, försvenskad till Hej svejs i lingonskogen ( !). Det var Benty Öqvist som ansvarade för den samt även för den formidabla versionen av Harry-favoritballaden Always on my mind.
Extremt samspelta och folkligt finstilta var även Jonathan Lundberg och Martina Lundberg, med varsin ny låt på repertoaren och där de bägge var andlöst bra, men där Martinas röst var präglad av november och i låten Mama omfamnade känslodjup av hittills inte lodade mått.
Harrys gamle Stassteater-kompis Stig Östman, hade kommit flygande från Norrköping för att på Västerbottensdialekt berätta en så pass evighetslång skröna, att han fick dela upp den i flera olika sektioner. Men är man en virtuos till historieberättare så är man och då går det ju bra och det är ju Stig Östman.
Och Svante Lindqvist var bland annat med och satte overkligt skickligt fiolstuk på Johnny Cash och June Carter Cash-låten Jackson med assistans av Acnegrabbarna, som själva också tog i tu med Elvis Presleys Viva Las Vegas och All shook up, Beatles Eleanor Rigby och I´ll follow the sun samt förresten också Eagles Hotel California. Samtliga versionerna framförda med respekt men också "som lite eljest", gentemot originalen.
Monica Åslund, med sin jättevackert skönsjungande ungdomskör, framförde nummer från Haiti och Sydafrika och även Cohens Hallelujah och så delades det högtidliga Gullefjunstipendiet på 10.000 kronor rakt av och 5.000 vardera tilldelades, inför mängdens jubel, Lule Stassteater-tjejerna Emma Löfström och Ann-Jeanette Öhrvall, som varit Harrys elever på estetlinjen och därefter idogt fortsatt att verka i hans uttryckliga anda.
Därefter torkade vi bort tårar av både glädje och sorg och gick vidare i lördagskvällen och livet.
Medan Harry säkert gjorde detsamma. Fast någon annanstans.