Observationer från tjänsterullstolen på bluesfesten

Föreningen gjorde det genom att totalockupera i stort sett varje kvadratmillimeter av Kulturens hus, från förmiddag till tjärsvartaste natt. Blues över allt; i form av främst mängder av generöst utströmmande och förekommande musik, men även i form av några workshops inom olika kategorier. Omkring 1.200 personer hade mött upp till detta informella jubileumsmöte. Det stora flertalet av dem fridsamt festfirande musik & bluesaficionados; bara någon minimal procent av dem jämförbara med nutida neanderthalarvtagare och man kan nog faktiskt inte heller skylla på att vettet gått ut när spriten ersatt det, eftersom det är ytterst tveksamt om det någonsin alls funnits något vett hos dem som det här handlade om. Med hjälp av stadig högerbenskraft eller tjänstvilliga administratörer, manövererade jag mig flegmatiskt omkring i det stundtals närmast ogenomträngligt kompakta folkvimlet, från scen till scen till scen till scen igen, och försökte andas in och bli delaktig av så många bluesjubileumsögonblick som det bara möjligt var. Och jodå: helhetsintrycket blev att den gamla redigerarfavoriten "folkligt, festligt, fullsatt" var allt igenom motiverad och att det vilade en stämning av närmast jovialiskt lysten förväntan, i jämntrampad tandem med ansträngt drängflåsande och svettframkallande lördagsfylla, över hela församlingen. Personligen höll jag till strax före tolvslaget (och tvingades alltså tyvärr missa det XXXL-tunga Texas-gänget Memo Gonzalez & The Bluescasters, som dock enligt senare rapportering svängde så att byggnaden nästan rubbades en bit) när effekten av det födelsedagsglas med champagne som jag oförsiktigt nog hade tackat ja till tidigare, bestämde sig för att beslutsamt kicka in. Och mitt inre frättes upp till en enda stor och ihållande bubbelrapning, i tjutande akut behov av de mediciner som jag inte hade med mig, utan fick bege mig av hem för att hämta. Men innan denna kalamitet slog till hade jag i alla fall haft ohämmat fint utbyte av bland annat danskarna i Thorbjörn Risager Band, som lät som en mixning av Papa Bue’s Viking Jazz Band och närmaste garage-blues band, när de med trombstarkt blås åstadkom vågor i håret på dem som fanns närmast restaurangscenen och fåniga flin i ansiktet hos resten. Den numera med närmast ikonstatus försedde Kim Wilson, som var med och startade det kärva bandet The Fabulous Thunderbirds men redan hade slutat där när de gästade Piteå dansar och ler en regnig höjdarkväll i begynnelsen av 1990-talet, höll förstås en väldigt hög svansföring och lägstanivå (med versala UTROPSTECKEN för gitarristen!) och blåste säkert sönder några av sina många munspel också. Men: jag upplevde det ändå som om Wilson höll igen och anpassade sig till den sittande publiken i Stora salen. Synd - han och bandet hörde givetvis hemma ute på den stökiga restaurangscenen; den närmast existerande parallellen till en Honky Tonk i West Texas, där det kaxiga klöset gissningsvis hade blivit av en helt annan kaliber. Luleås eget pålitliga The Musical Express landade sin första cd Electric Blowout ( Doghowl Records; 4 KURIREN RYTTARE i betyg) lagom till jubileet och byggde upp sin spelning mycket på den ( ! ! ! för Murder On My Mind, Don't Leave Me Hanging samt The Blues). Och visst: en nervigt kraftfull orkanurblåsning blev det ju, energiskt administrerad av gitarristen och låtskrivaren Andreas Norberg; så pass så att hans vältatuerade armar närmast rullades rena av bara farten, med effektiv hjälp av munspelaren Tobias Lindvall, trummisen Simon Lundin, basisten Jonas Sandin samt av de i detta sammanhang bägge veteranerna Lars Bonnevier, gitarr samt klaviaturmaestron Gunnar Sundström. Denna "Blues Explosion" darrar nog förresten Kulturens hus av fortfarande. I avvaktan på färdtjänst-taxin hemåt drabbades jag också av en stund från Caféscenen med den överraskande slide gitarrspelaren Matti Norlin, som likt en lokal variant av virtuosen Bob Brozman bjöd på imponerande buckliga variationer av nummer Down South från Robert Johnson plus diverse ärrade improvisationer. Sedan fortsatte jubileumsfesten ungefärligen till de metaforiska korna kom tillbaka hem igen. Och då hade undertecknad för länge sedan dunder-medicinerat sig. Med Dimetikon och Samarin. Tyvärr och desto bättre.