När jag fördjupar mig i bilderna får jag emellertid en allt starkare känsla av en gemensam nämnare. Det vilar något tillfälligt och obeständigt över de skissartade uttrycken.
Sundström har en svit bilder som endast består av en utspädd grundfärg, en wash, i botten på vilken han till synes lekt fram väl fångade silhuetter av ett slags blad – eller blomformer. Ibland laverar han med endast en färg, utan att lägga en bottenfärg. Blomningar, rinningar och stänk bidrar till lättheten i uttrycket. Svarta blad, tulpaner, fresior eller vallmoformer breder ut sig över färginslagen.
Förutom dessa frivoliteter, visar han även, en svit bilder som ger intryck av landskap där han emellanåt laborerat med aftonstämningar. Det är dock en risk att färgerna slocknar i dem när det blir för många lager på varandra. Bäst tycker jag han lyckas med aftonstämningen i den näst intill minimalistiska bilden Röd himmel.
Till utställningen har han även producerat en liten ”artistbook” där bildernas färglyster alltsomoftast överträffar originalens. Bilderna i boken åtföljs av korta lyriska texter med överraskande haikuartade vändningar.
Lena Sundbom har experimenterat med datautskrifter på något slags plastmaterial. De utgörs av tecknade bilder som, förmodar jag, kolorerats med akrylfärger i pastelltoner. Ibland tycker jag mig se inklistrade silkespapper i kompositionerna. Ibland förstärks linjerna med kol. Det är bilder som bygger på linjeteckning, där det mesta av informationen i bilden bärs av just linjen. Färgerna i Sundboms bilder upplever jag för det mesta som enbart dekorativa inslag. En vilja att förföra mer än förstärka.
Linjeteckning är en obarmhärtigt avslöjande konstart. Linjen är en förenkling av formerna i tillvaron. Om man skall förenkla så måste man göra det med precision för att bli trovärdig. Allt man har är linjen och linjernas möten. Man skapar spänst i en form genom att vara bestämd med pennan, man skapar mjukhet genom att vara lätt på handen. Man accentuerar spännpunkterna i en form, man låter en linje försvinna och övergå i en annan. Alla brister i uppteckningen blir dessutom mer uppenbara om man sedan förstorar bilden, det är vad jag känner inför Sundboms datautskrifter. Jag vet att hon kan prestera bättre storformat än så här. Jag tröstar mig med att bläddra i hennes ställ med grafiska blad. Bland dem finns upprättelse.
Som sagts, känslan av något tillfälligt och obeständigt dröjer sig kvar efter att jag lämnat galleriet. En känsla som tycks omfatta själva verksamheten. Det dras ner på öppethållandet. På hemsidan talas det om tveksamheter inför framtiden på grund av brister i finansieringen och man talar om behovet av nya grepp för att få galleriet att gå runt. I det kan man bara instämma.
Ska man hoppas på intäkter från provisioner måste man ha branschkännedom, kunnig personal och aktiv försäljning.
Det är synd om Skåda försvinner!