Obehagligt från modig författare

Lotta Lotass Min röst ska nu komma från en annan plats i rummet Bonnier Pocket Lotta Lotass nya roman är en djupt obehaglig men förmodligen också viktig bok. Den har titeln Min röst ska nu komma från en annan plats i rummet, en skenbart nostalgisk hänvisning till de tidiga stereosändningarna i radio. Det är dock en roman där det sentimentala eller nostalgiska inte har någon plats, den röst som kommer ur den är genomgående sjukligt förvriden, och ytterst skrämmande. Lotass vågar nämligen steget att ge röst åt ett antal seriemördare, i boken kallade Clownen, Kaninen, Aposteln och Odjuret. De utför sina gärningar i ett modernt och samtidigt förfallet amerikanskt landskap där scenografin består av atombombssprängningar, kraftverksdammar, jättekasinon. Enligt baksidestexten är fyra av dessa mänskliga avarter fullt autentiska och Lotass lyckas med sitt säregna, poetiskt ålderdomliga språk gestalta deras bestialitet före, under och efter gärningarna. Ljuder inifrån Lotta Lotass har samma förmåga som Joyce Carol Oates att låta berättarrösten ljuda inifrån sina aktörer. Det gör läsningen till en verkligt ruskig upplevelse, att så grundligt upphäva normalitet, etik, lag. Och precis som Oates gör i sin ruggiga Zombie gör Lotass: det är inte det gräsliga som skrämmer ihjäl en under läsningen av romanen, det är frånvaron av det gräsliga. När de olika huvudpersonerna motiverar sina handlingar, sina övergrepp, sitt liksamlande verkar de normala, logiska. Problemet är bara att det är en annan logik, mycket krävande, ständigt uppföljande, ofta förstärkt av röster (från någonstans i rummet) som beordrar handlingarna. Och precis som hos Oates har många av dem haft starka kvinnor i sin uppväxt, starka krav och en mångfald ideal om renhet och skötsamhet. Följaktligen dödar de mycket ordentligt, ja, nästan prudentligt. Lotass utformar samhällsfonden i megaformat, industridesignad och maskinellt fulländad. Människorna är ofullkomna, maskinerna fullkomna. I en turbinhall blir han som kallas Kaninen extatisk över detta: ?Här skulle jag kunna stanna. Här skulle jag kunna leva som de and-ra. I ett rum där ingen smuts får finnas och där kraftens vibrationer känns i alla delar och allt är rent.? Exeptionellt mod Att tänka sig in i detta otänkbara, att följa sina huvudpersoner till källarvåningar där såväl verkliga som tänkta offer förvaras, sådant kräver exceptionellt mod av en författare. Jag tror aldrig jag läst en roman på svenska med samma insikter i det patologiska sinnet. Vår samtid tycks intressera sig för ämnet, TV-serien om lasermannen gestaltade en psykopatologi av liknande intensitet. Ordningssinnet, laglydigheten, prydligheten i själva perversionen. Angenämt är det inte, men fascinerande. Vi lever i en tid där det medeltida bestiariets monster hålls märkligt uppdaterade. Om så politikens och idéernas rörelser tagit slut och samhället har märkligt svårt att finna mål och mening tycks det åtminstone skickat att framställa motsatser som bekräftar vår normalitet och stabilitet. Terroristen, seriemördaren, pedofilen och psykopaten. Vi ser honom (han är alltid en man) i spegeln och suckar av lättnad över att det inte är vi.