I diktsamlingen Kaos från 1919, skrev Pär Lagerqvist i dikten
I stället för tro:
"Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer,
ligger samlad i ett dunkelt ljus,
över jorden, över markens hus"
Samma författare skrev tre år tidigare i samlingen
Ångest
"Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky i nattens grova hand,
nu stiga skogarna och stela höjder så kargt mot himlens förkrympta valv."
Kombinera de stämningarna med Caspar David Friedrich ensamma figurer mot en flammande horisont i ett oändligt och dunkelt, rätt smetigt målat, romantiskt landskap à la 1800-talsromantikern Johan Fahlqrantz.
Föreställ dig färger som med tiden mörknat och slocknat och fått en lätt gulnad patina. Tänk dig att det mörknar över byn. I älven speglas husen, kalla grå dimmor sveper över markerna, trädens silhuetter reser sig som gestalter eller spjutspetsar ur dimhavet. Aftonhimlen brinner och i skymningslandets gråzoner, under de löddriga skyarna, står avsigkomna figurer utan att ha egentlig kontakt med varandra. De står overksamma, stelt lutande lite hit och dit som om de vore de övergivna leksaksfigurer som någon har tröttnat på och lämnat för något mer intressant.
Älven skulle kunna vara en sinnebild för Tuonelan virta, den älv som omger de dödas rike i det finska Kalevalaeposet, eller kanske dödens flod Styx eller måhända glömskans Lehte i den grekiska mytologin. Eller så är det Luleälven i Jan-Anders Erikssons ständigt oavslutade epos om barndomens by i Södra Harads.
Det är med Erikssons bilder som med Caspar David Friedrichs, det är landskapet som är huvudmotivet. Människan i landskapet är bara ett korrelat mot den oändliga naturen, tändsticksasken som vi använder som jämförelse för att förstå hur obetydliga vi är i det stora sammanhanget.
Detta är ett av 1800-talsromantikens mest centrala motiv. När Schopenhauer förklarade Guds död blev frågorna vadan och varthän tidens mest skavande oro. Tanken på att vi är utlämnade åt oss själva bärs av de impedimentära landskapen. Ibland utgör landskapet fond för tafatta kontaktförsök mellan frusna själar.
Mamman, sonen och pappan har svårt att nå varandra i skymningsljuset. Två andra figurer, med långt avstånd dem emellan, står på kanten av en avgrund, kanhända en balansakt på rutinens brant? Fäder & Söner försöker tillsammans orientera sig i världen och söka svar. I stället för tro - vadan, varthän?
Är det då konstnärens uppdrag att ge tröst eller är uppdraget att visa att världen endast är en föreställning om den? Tröstens stig får vi nog söka själv där den står att finna.
Konsten, liksom dikten, kan möjligen ge ett och annat ord på vägen.