Är det hennes stora bevis, att språket ändå finns där, och hon tar det i sin makt? Med sin mycket stora begåvning gör hon samma omväg till begreppslig insikt som poesin, hon krånglar stigen fram över vilka hinder som helst. Och blir naturligtvis därför så mycket klokare. Hela den språkliga abstraktionens oändliga komplikation och mångfald, och hon har den i sin hand, i dess känsla och tecken.
Jo, en vacker bok har Bo Rehnberg skrivit. Helen Kellers värld handlar inte minst om det underverk som pedagogiken kan vara, men sällan är. Hur den överbegåvade läraren Anne Sullivan får den överbegåvade flickan Helen att knäcka språkets kod, ta språnget från konkret till abstrakt. Hon är då sju år och kan komma ur det svårtolkade mörker som varit hennes sedan 18 månaders ålder.
Vad hade hon dessförinnan? Hade någon del av språkets struktur börjat påverka henne redan, eller fanns den strukturen redan nedärvd i någon form? Vad jag förstått diskuterar språkforskare denna svårighet hela tiden, alla dövblinda blev inte samma under som Helen. Försiggår orden begreppen och meningen? Klarar sig inte tanken utan ordens spegel? För Helen Keller blev frågan om intertextualitet, att alla texter beror av varandra, akut eftersom hon 1892 anklagades för plagiat efter sin barnbok The Frost King, otvivelaktigt mycket lik en tidigare bok The Frost Fairies.
Man kanske kan säga, att för Helen Keller var allting samma skriftliga källa i samma hand. En återberättad bok, en berättelse ur vardagen, vadsomhelst. Med sitt fantastiska minne blev allt kvar, och det kom ur berättelsen i handen. Hon levde i denna intertextualitet lite för tidigt, 75 år innan Julia Kristeva födde det moderna begreppet. Hon är inlåst i detta bibliotek av återberättelser, hon blir en spegel av speglar och hennes språk blir höglitterärt.
Begåvad, mångsidig, motsägelsefull. Erövrande sig en plats i samhällsgemenskapen med socialism, kristlighet, darwinism, feminism och Emanuel Swedenborg. En evig elev till sin lärare, en självständig författare och föreläsare, presidenters vän och en internationell kändis. På något sätt gick det ihop, kanske var det i återberättelsen det fungerade, som man själv fungerar i förhållande till sitt bibliotek och sina lästa erfarenheter. En salig röra från tusentals år och författare, men dämpad av ljuset, av det talade ordet, av det sociala och språkliga spelet med människor. Någonting i dämpningen är annorlunda hos Helen Keller, allting fortsätter att gälla som primärkälla, hur återberättat det än är.
Och i detta sitt beroende av läraren och det ständiga relaterandet sätter hon också personligheten på spel, individen, den heliga, unika och okränkbara. Hur mycket Helen Keller talar vi om och hur mycket Anne Sullivan? Vem speglar vem?
Bo Renbergs bok är en oavbrutet intressant diskussion om språk och varseblivning, det mänskligast intressantaste. Dessutom en berättelse om människovärde och idealitet från en tid vi ser som förmodern, men det var då allting började. I sin medmänsklighet är den rörande och klok och gör därmed bilden hel. På vilket sätt än språket kommer till oss.