Det som är en styrka i Joyce Carol Oates romaner blir i hennes memoarer kring sitt eget änkestånd en märklig utspädning. Jag tror helt enkelt att hon aldrig riktigt får syn på sig själv i den ohyggliga situation hon befinner sig i när hennes man plötsligt går bort. Hon famlar och försöker se, men ser inte, får inte fäste.
Självklart är detta inte en moralisk kritik, att ställas ensam efter 48 år måste vara som att klyvas, att halveras. Raymond Smith, denne dynamiske redaktör och livsledsagare, drabbas av en ovanligt elak lunginflammation och dör. Oates får ett av dessa hemska telefonsamtal mitt i natten och när hon kommer in i sjuksalen är han borta ur livet.
Hennes bok handlar om hur hon trevande och förvirrat försöker återuppbygga den meningsfulla tillvaron. Hon kör scenerna om och om igen, repriserna blir ett slags besvärjelser. Varför stannade hon vid rött ljus den där natten, hade hon hunnit i tid annars? Varför, varför?
Hon ser bakåt samtidigt som hon tvingas ta vardagligt ansvar över det som maken alltid skötte, allt från värmepannan till kattorna. Det måste alltid bli så, stora hål i rutinerna ska fyllas. Samtidigt som en hemsk basilisk gör entré, en varelse som ställer självmordets möjlighet framför henne. Hon tappar sin nattsömn, hon upprätthåller sitt yrkesliv, undervisar, reser. Hon vistas i ett egendomligt land där hon inte vet om hennes liv är hennes skrivande eller om hon även kan skriva om ett annat liv?
Det är naturligtvis riskfyllt att skriva minneslitteratur medan minnet ännu befinner sig i strid med verkligheten. Oates make gick bort 2008. Det är textens karaktär av primärkälla som gör den litterärt ganska svag. Om man inte blandar samman den mänskliga smärtan och det oundvikliga deltagande man känner för den drabbade med litterär kvalité förstås. Men det förra är en etisk fråga, inte en fråga om gestaltning.
Det är möjligt att se boken som arbetet med att upprätta en återställningspunkt, därför måste den vara omständlig, osammanhängande, ibland trivial. Därför måste stilen famla, liksom medvetandet gör när dess referens saknas. Livet återgår dock, på bokens sista sida ligger Oates på knä vid uppfarten och plockar skräp efter att en tvättbjörn vält soptunnan. Hon har haft middagsbjudning, en filosof Harry Frankfurt från Princeton. Det är en fin scen, en vacker avslutning som sätter in henne i sammanhanget, hennes akademiska, intellektuella vardagssammanhang.
Det kunde ha slutat där. Men så ser Oates ett silverörhänge blänka i gräset. Ett favoritsmycke, bland förpackningar och rester. Det kunde ha slutat även där, med en liten bit glänsande symbolik för livets slump och ihärdighet. Men så lägger hon till en välvillig förklaring till denna uppenbara bild och all gestaltning går sönder i beskäftig pedagogik. Det är obegripligt, men inte överraskande, boken är full av dessa onödiga, aforistiska konstateranden ovanpå berättandet.
För nära verkligheten och därför både övertydlig och otydlig. Oates bok om världen efteråt är intressant och gripande, men är mer dokument än stor litteratur.