Tidigare har begåvningen och produktionstakten stått lite i vägen. Musiken har varit allt för infallsrik, men samtidigt inte nog fri för att kvalificera sig som något annat än just indierock. Kanske är det jag och mina referenser som varit för begränsade. För jag vet att många skulle säga att exempelvis knepiga Black Flag-coverskivan Rise
Above och förra, mer tillrättalagda, Bitte Orca är bättre än den här. Det får stå för dem i sådana fall.
Jag väljer dessutom jämförelsen med Prefab Sprout med omsorg: det är också en mans vision om den perfekta musiken. Pop med rent gudomliga pretentioner. Och ofta gränsande till olyssningsbart. Det är musik som är så avancerad att jag inte kan urskilja något substantiellt i den. Lite som att äta upp en utskrift av Mensas medlemsmatrikel. Fiberrikt, möjligen, men inte blir man klokare för det.
Swing Lo Magellan är däremot inte alls så. Det är avancerad popmusik, visst, och även om bandet, jo det är ett band ändå, på sina ställen fortfarande inte klarar av att verkställa Longstreths rytmiskt ganska oregelbundna visioner och därför spelar vanlig mathrock med sneda gitarrer och
trista komp (som i Maybe that was it) så är det här ett fall framåt.
Det är afrikanska körer och gitarrer tillsammans med neoklassiska stråkarrangemang och text och leadsång som oftare än tidigare faktiskt tangerar det Brian Wilson hade som avsiktsförklaring när han ville skriva sina tonårssymfonier till Gud.
Det är alltså tillgängligare än någonsin om än fortfarande oändligt pretentiöst, men det är ju härligt ibland.