Nyutgåva av farsartad encyklopedi

Kultur och Nöje2007-08-29 06:00
Det har sagts att Gustave Flaubert skapade den moderna romanen med Madame Bovary, historien om den uttråkade Emma Bovary, som förläst sig på struntromaner och drömmer om ett intressantare liv, mer storslaget och passionerat, mer likt romanhjältinnornas. De drömmarna skapar hennes liv, men blir också hennes död.
Flaubert satte igång det hela; han konstruerade metoden för romanberättandet och när vi bläddrar bland de färggranna travarna med bestsellers innanför entrén hos bokhandlarna i Strands och Smedjans källarvåningar är det ofta Flauberts arv, såväl prinsessor som missfall, vi återfinner.
Med sin historia om den missnöjda Emma formulerade Flaubert det underliga, sedan dess mycket starka och ömsesidiga beroendet mellan berättelse och liv, symbiosen mellan böcker och verklighet. Han visade fram den bräckliga bron över en avgrund.

I sitt sista projekt, den oavslutade romanen Bouvard et Pécuchet - Den eviga dumheten - utvidgar Flaubert studierna kring böckernas förtryck av verkligheten. Romanen berättar om två kontorsslavar som finner varandra och utvecklar en udda vänskap. De är ungkarlar, inte riktigt levnadsdugliga - gammpojkar, skulle vi kanske kalla dem. Ett arv och en liten ränta gör att de kan dra sig tillbaka till en gård på landet för att tillsammans ägna sig åt att försöka förstå världen. De läser böcker och gör exkursioner. Med enfald och fördomar som verktyg bänder de och rådbråkar de vunna rönen. Så avverkas arkeologin, historien, litteraturen, ockultismen, medicinen, magnetismen och allt omöjligt annat. Vid målet finns ofta en besvikelse, ibland en katastrof.
Romanen kan beskrivas som en farsartad encyklopedi över borgerskapets idiotier och de intellektuellas plattheter; den är både satir och parodi och man kan skratta gott åt Bouvard och Pécuchets ambition och aningslöshet, åt deras entusiasm parad med brist på metod, men där finns också en sympati, faktiskt en ömhet, inför nyfikenheten och de tvås längtan efter kunskap.

Flera gånger under läsningen kommer jag att tänka på 30-talets autodidakter och deras hunger efter kunskap. Det finns passager som för tankarna till texter av Harry Martinsson och Artur Lundkvist, liksom till passager ur Eyvinds Johnsons tidiga tidskriftsartiklar. Arbetarförfattarna delade förtjusningen i boklig kunskap med stollarna Bouvard och Pécuchet och ibland fick de svåra orden övertaget också över våra författarhjältar.
Någon gång tänker jag faktiskt också på Jerome K Jeromes Tre män i en båt och faran i att läsa läkarböcker; den eviga dumheten är bitvis en mycket rolig bok. Där finns något som man känner igen, ett par typer man träffat eller läst, några tidningsskribenter man ibland får med morgonkaffet.
Slutligen: Medalj till Umeförlaget H:ström som låtit översätta - fint så vitt jag förstår - och ge ut en viktig klassiker.
Ny bok
Gustave Flaubert<BR>Den eviga dumheten - berättelsen om Bouvard och Pécuchet<BR>Översättning: Monika Lundgren H:ström
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!