Jörn Donner har åstadkommit en del. När han nu fyller 8o år har han dessförinnan fyllt runt 60 böcker, 20-talet filmer, riksdagsplatser, tusentals artiklar, tv-framträdanden i mängd, liksom förhållanden och några stycken ingångna äktenskap. Hans ställning i den svensk-finska offentligheten har gällt alla dessa roller, under ständig flagg av enfant terrible, en överbegåvad, salongsberusad och småsvärande renässansfurste mellan två riken, eller strax ovanför kanske?
Precis till hans 80-årsdag kommer självbiografin på 1.078 sidor. Den är skriven i en märklig grisaille-teknik, alla figurer är fullt synliga, ändå urbleka och grå, en skuggvärld. Allting finns med och därför ser man ingen struktur, även om hans livs alla uppbrott och explosioner borde avsatt djupa märken i texten så uteblir dessa. Flödet av ord, händelser, känslor, dagböcker, superier, älskarinnor, karriärer är alldeles jämnt utkavlat och ett långt och händelserikt liv görs plant, enda gången han får mig pigg och glad är när han sablar Per Ahlmark, kulturpolitikens evige Chronschough på Svenska Filminstitutet.
Författaren har rätt till distansens perspektivlinjer, men också koncentrationens intensitet, brännglaswet! Donner är så distanserad att han aldrig blir mer än bokstaven J. Och den där bokstaven tar steg till höger och till vänster, trivs och otrivs i kulturen, ställer sig vid sidan om det finska, det svenska, det anpassade, det upproriska. Väldiga är hans trollkonster, men texten är ett moln som viker undan när man närmar sig. Som barn skriver han till mor och heilar, senare gör han sensation som vänster, som liberal, som direktör och som socialdemokrat. Men allt sker bara i förbifarten och därför tänker man att någonting mer väsentligt, någonting egentligt snart kommer att bli skrivet. Men vad?
Javisst finns konflikterna där, med Per Ahlmark och andra, och visst finns respekten (Kekkonen!) och de nakna avslöjandena finns där, som Harry Scheins undergång och elände. Han träffar alla, läser alla, dinerar alla eller sitter i alla paneler och tv-soffor, och efter ganska lång läsning förstår jag vad som fattas mig: Donner saknar känsla för detaljen. Han är en rejäl timmerman som timrar och timrar men aldrig kan lägga till den fulländade småsaken, där både djävulen och Gud samsas om utrymmet. Många väggar blir det, men ingen dekor.
Den byggnad man som läsare nog tror sig urskilja, är den europeiska; uppförd i det stora kriget och i det kalla kriget, genom välståndet, järnridåns fall, alla fasta värdens upplösning och relativisering. Mitt i centrum tycks alltid Jörn Donner befinna sig, hektiskt rökande, till sist åldrad och ibland sjuk, till sin förvåning. Jämt har han befunnit sig där världsanden omskapat historien, tätt intill de bärande personligheterna, som vore de samordnade av samma världsande. Mycket fick han gjort, en nyttig kulturkarl i det stora hela, men särskilt intressant att läsa, i sin egenskap av Mammut, är han inte.