Tidigt förra sommaren, det var samma dag som det var skolavslutning, halkade jag in på en grillfest på Köpmangatan i Luleå. I ett garage spelade folk; Martina Lundberg minns jag, Niva och Anton Björkenvall.
En för mig ny bekantskap, musikaliskt alltså, var Tomas Bäcklund. Vi hade setts innan, jag visste vem det var, dels hade han bokat mig på nån julspelning, och dels hade han varit ljudtekniker till olika band på olika spelningar. Men nu skulle han spela. Det här var verkligen ingen högtravande eller märkvärdig grillfest. Folk spelade mer eller mindre akustiskt och det enda som var förstärkt var sången och någons elgitarr.
Orden rann
Tomas, en lite inåtvänd snubbe, jag kan tänka mig att många tycker han verkar butter, men han är nog mest blyg, intog den improviserade scenen. Och gick, som man brukar säga, rakt genom rutan. Han liksom hukade sig och spelade med gitarren lite vid sidan om kroppen. Och sjöng, orden bara rann ur honom. Det var mäktigt i all sin anspråkslöshet. Nervigt, som en ung Elvis Costello.
Tomas sjunger och skriver låtar i Boden, aktuella med fantastiska EP:n Pappershjärtan, som släpps på Spotify och Wimp i dag.
- Den har funnits ute ett tag på Itunes och nåt annat ställe, men det visste vi inte om. Jag ringde för att kolla med Cosmos, som distribuerar oss, hur planen såg ut för det digitala släppet. "Den är redan ute", sa de. Det var ju roligt.
Ja, det är inte ofta man hör talas om hur branschen ligger steget före. Särskilt inte om det handlar om ett relativt litet band på en liten etikett.
Optimalt
- Vi ger ut skivan på vårt eget bolag, Mars Music. Den fysiska versionen av skivan kommer i mitten av juni.
En EP, det är ju inte så vanligt nuförtiden?
- Ja, nä, men det borde ju vara ett ganska optimalt format egentligen. Folk har så kort attention span nuförtiden. Vi håller på med ett album också, men jag vet inte när det blir klart.
De andra medlemmarna i bandet är Olov Nyström på bas och Jimmy Tikkanen på gitarr. Jimmy spelar även med Automatic Thrills och Raised Fist. Trummisen Jonna Löfgren hoppade av efter inspelningen och flyttade till Skottland för att spela med Glasvegas i stället.
- Men vi har en ny trummis, Jonathan Westling och han har varit ihop med Jonnas lillasyster. Vi håller det inom familjen, kan man säga.
Powerpop
Med band låter det ännu mer som Elvis Costello.
- Ja, jag har lyssnat mycket på honom, hans tre första skivor, särskilt This year’s model. Men även Joe Jackson har betytt mycket. Och Eldkvarn, som de lät kring Musik för miljonärer.
Det är alltså en slags powerpop, tänk hur musiken lät som gavs ut på engelska skivbolaget Stiff i slutet av 70-talet.
Det är även svårt att inte tänka på en annan norrbottning. Jakob Hellman?
- Det är smickrande att jämföras, självklart. Alla går igenom en Jakob Hellmanperiod i livet, säger Tomas. Jag kan känna att vi har lite gemensamt i det att vi mixar en slags intellektuell
meta-bonnighet med en verklig bonnighet.
- Vi ska spela en del i sommar. Mest nedåt i Sverige, i och kring Stockholm. Och i alla fall en av de stora festivalerna, men det får jag inte prata om ännu.
- Det är svårt att vara unik nuförtiden när hela pophistorien är tillgänglig hela tiden för vem som helst. Det kanske inte ens är önskvärt, funderar Tomas.
Nä, det kanske inte är önskvärt. Ibland vill man höra lite torrt inspelad intellektuell pop. Och när man lyssnat sig less på sina gamla skivor vill man höra något nytt, fast ändå lika, som låter som sommaren känns. Det är inget fel med det. Det är till och med bra.