Så länge den den lilla judiska flickan Anne Franks pappa Otto Frank levde, gick det inte för sig att publicera de fullständiga anteckningar som hon hade gjort från gömstället i Amsterdam. Mellan den 12 juni 1942 och den 1 augusti 1944.<br>Pappa Otto tyckte att Anne i dagboken hade kritiserat mamman för mycket (de två gick av allt att döma inte alls ihop) och även att hon skrev för mycket om sina spirande sexuella funderingar. Alltså strök han bort allt sådant när dagboken först publicerades, i slutet av 40-talet, och blev en världsomspännande framgång som grep de allra flesta som läste den mycket djupt.<br>Den oavkortade originalutgåvan av dagboken gavs för första gången ut i Holland 1991. Nu finns den på svenska, engagerat översatt av Per Holmer och är i ännu högre grad än den version som vi hittills har känt till (och som sålts i över 30 miljoner exemplar och översatts till minst 75 språk) en upplevelse att med djup tacksamhet tillägna sig.<br>Den 4 augusti 1944 kom nazisterna till det gömställe i gårdshuset på Prinzengracht 263 i det ockuperade Amsterdam där åtta personer hade levt, tätt ihop, i drygt två år. Då hade de blivit förrådda av någon som de litade på. Familjen forslades med den sista transporten från Holland till koncentrationslägren i öst. 1945 dog den då inte fullt 16-åriga Anne Frank i en tyfusepidemi som grasserade i Bergen-Belsen-lägret. <br>Hennes syster Margot dog också; modern hade försvunnit redan dessförinnan. Fadern Otto överlevde. Liksom den dagbok som efter kriget påträffades, i det gömställe som nästan hade räddat familjens liv.<br>Det har förekommit illasinnade ifrågasättanden av dagbokens autenticitet. Historierevisionister har påstått att det var Otto Frank själv som skrev den. Dock är det nu sedan flera år tillbaka fullständigt vetenskapligt belagt att det verkligen var Anne Frank som skrev de anteckningar; både fundersamma, allvarsamma men även så frustande vitala (?jag vill vara till nytta eller nöje för människor som lever runt omkring mig utan att känna mig, jag vill leva vidare, även efter min död!?) som har gått rakt in i hjärtat hos majoriteten av dem som någon gång har läst dem.<br>Anne Franks dagbok ger röst åt en anonym representant för nazisternas illdåd och förblir, nu i kanske ännu högre grad än tidigare, ett av de centrala verken om Förintelsen. Ur ett någorlunda vardagligt perspektiv tillsammans med de dagböcker som publicerats av Saul Friedländer och Werner Klemperer. <br>Per Holmer redogör utförligt i kommentarer om vad som hände med de åtta som levde i gömstället (Otto Frank avled 1980) och med dem som hjälpte dem.<br>Det är nu 60 år sedan denna både brådmogna och levnadsglada tonårsflicka dog.<br>Det känns angeläget att hedra henne (och i överförd mening även Förintelsens offer) genom att ta del av det oerhörda tidsdokument som hennes numera kompletta dagbok utgör.<br>Exakt vem det var som förrådde familjen Frank och de andra två familjerna som gömde sig i gårdshuset (som har bevarats och dit det årligen kommer cirka en halv miljon besökare) har aldrig kunnat klarläggas.<br>Det känns inte heller som det allra viktigaste att ta reda på. Personen i fråga har förhoppningsvis jagats av sina privata demoner ända fram till sin egen död.<br>Anne Franks dagbok är en helt underbar och på det allra mest konkreta sätt livsbejakande bok.<br>Det känns som ett stilla privilegium att å det allra kraftfullaste nu och på det här sättet få anbefalla den till förnyad (eller förstagångs) läsning.<br><br>
