Det har gått tolv tysta år sedan debuten under eget namn, Black trillium. Då var det mollstämd pop med raspig röst som krattade manegen för Anna Ternheim och Ane Brun.
Nu är det istället rockabilly och country för hela slanten. Och det är kanske inte så konstigt. För bakom namnet The Coolants finns bland andra Reine Touremaa och Björn Pettersson från Willy Clay band.
Skivans starkaste låt är This could be the beginning of the end of something good. Där traskar en countrybas fram och stämsången påminner om The Carter family.
I The monkey and the mule morskar bandet upp sig en aning. Öser lagom mycket i refrängerna. Men musiken blir aldrig tuffare än att den platsar på stadsfestivaler eller i lokalradion.
Som stilövning är Wild hearted diamond lyckad. Den låter autentiskt. Nästan som att den verkligen skulle komma från Nashville. Och den ligger rätt i tiden när First aid kits stämsång får internationellt erkännande och skäggiga lantisar som Mumford & sons hyllas av kritiker.
Men här saknas självförtroende och det bestående intrycket är av en försiktig skiva. Kanske är det geografiskt och kulturellt avstånd som gör att man inte vågar äga genren och bråka mer med konventionerna.
Det låter visserligen rätt, men aldrig riktigt intressant.