För frågan är om inte lördagens konsert – förlåt, föreställning - skapad i ljuvlig symbios med författaren Tove Alsterdal och gitarristen Torbjörn Ömalm, ändå tog priset i fråga om lyckat nytänkande.
Ur Alsterdals ord och Ömalms musik växer en berättelse om ett Tornedalen som kanske inte är platsen i sig utan minnet av den, längtan bort och längtan tillbaka, där orden – rökbastu, snårskog, myr, mygg –laddas med suggestiv, sinnlig närvaro; att igenkänningsfaktorn är hög bekräftas av mig närstående tornedalingar.
Här finns lustiga anekdoter, som om pojken som döptes till Slark efter en feluttalad Clark Gable, men också allvarsamma berättelser om krig och brinnande hus på andra sidan gränsen och om Alsterdals släkting Nils Bucht, kommunisten och sovjetemigranten som trodde sig ha kommit till arbetarnas paradis men blev ett av många offer för Stalins terror. Så småningom utmynnar det hela i en stillsam men knivskarp uppgörelse med föreställningen om det förflutna som en plats där solen alltid sken och stendammslungor liksom inte existerade.
Kvar finns musiken – som förvaltare av minnen och som det osynliga guld som glimmar även i den utfattiges kista. Och vilken musik sedan! Runt Ömalms vårflodsporlande gitarr fylkas hans eminenta band Saajo med rastlösa trummor, melankoliskt piano och fjällbjörksknotig kontrabas medan storbandet sveper sina slöjor och solisterna smyckar ut härligheten med sedvanliga briljans.
Genomkomponerad kammarjazz, på samma gång mäktig och fjäderlätt, där det afroamerikanska musikarvet gjort gemensam sak med svenska, finska, samiska och kosackdanshetsigt ryska tongångar på ett sätt som skulle tagit andan ur Jan Johansson. Ibland låter det som skumpig västernfilmmusik, soundtracket till en diligensfärd genom en tornedalsk prärie- hur nu en sådan skulle se ut - och allra mest subtilt och magiskt blir det när Ömalm utforskar kantelens sprött vemodiga klangvärld, eller i det andäktiga mötet mellan Jan Thelins dovt rosslande basklarinett och en försiktigt stråkdriven kontrabas i vad som måhända kan liknas vid en vaggsång för vuxna.
Storband är som hajar – de har många och vassa tänder men måste ständigt röra sig framåt för att inte dö. Norrbotten Big Band rör sig oavbrutet framåt, och det musikaliska bettet är vasst och starkt!