Elise Karlsons kortroman Linjen handlar dels om arbetslöshetens helvete, dels beskriver den ett surrealistiskt kontorslandskap, som kanske är en bild för den moderna inhumana arbetsmarknaden.
Huvudpersonen Emma lever ensam i en anonym Stockholmsförort och är utan jobb när berättelsen börjar. Hon sjunker gradvis ned i ett apatiskt tillstånd:
”Jag ser på tv:n. Så många bilder jag inte orkar med. Som nyheterna. Eller vad som helst egentligen som är nutida, människor som jag men med jobb… Jag är utom tävlan. ”
Men så lyckas hon mot all förmodan få ett kontorsjobb på ett stort och glassigt företag. Firman håller till i en märklig glasbyggnad och förmedlar föreläsare, någon sorts konsulter, som undervisar om hur man blir en lyckad människa, exempelvis i affärer eller i relationer. Emma sysslar med att redigera föreläsarnas texter och sälja deras böcker i anslutning till föreläsningarna. Man får en vag känsla av att det är en meningslös verksamhet, som de flesta människor klarar sig utan.
Elise Karlsson lyckas förmedla den krypande osäkerhetskänsla som råder på arbetsplatsen. Hur ska man bete sig för att behålla jobbet? Vad törs man säga? Hur ska man tolka de olika chefernas kommentarer? Vilka kan man lita på? Vem står i tur att lämna företaget när det ryktas om neddragningar?
Givetvis åker personalen på konferens. Målet är att ”omdefiniera arbetsplatsen”. Man sitter i grupper och väljer värdeord som ska ligga till grund för verksamheten: Närvaro. Respekt. Helhetstänk. Gemenskap.
Vem har inte varit med om liknande gruppövningar och kommit överens om ”värdegrund” och ”positivt tänkande” och skrivit ned allt på blädderblock och redovisat i storgrupp? Och samtidigt kämpat med en ironisk och hånfull röst i sitt inre.
Det finns alltså kvaliteter i denna lilla roman, författaren är en själsfrände till Kafka. Den torra och humorlösa stilen är konsekvent genomförd och en passande språkdräkt för denna skruvade berättelse.
Men Emma och övriga gestalter tycks inte riktigt vara av kött och blod. Emma framstår som en ensam och mycket udda person trots ett par kärlekshistorier.
De korta kapitlen – ibland bara några rader – ger inget utrymme för en engagerande berättelse med en levande personskildring, och läsaren kan ibland undra vad som egentligen händer i detta besynnerliga kontorslandskap.
Och vad är linjen? Arbetslinjen? Eller en gräns mellan dem som har ett jobb och dem som är utan.