Nypremiär för svensk klassiker

Med Mannen på taket skrev Bo Widerberg svensk filmhistoria. När filmen går upp på bio igen 28 år efter premiären känns den fortfarande mer här och nu än det mesta på repertoaren. Det börjar med ett polismord, fortsätter med flera och är mycket nära att sluta med ett till. Däremellan rullas en historia upp som samtidigt är en exposé över ett gråsorgset 1970-tal, tidlös samhällskritik ? och sällsynt lyckad svensk polisaction. En man blir bestialiskt mördad på ett Stockholmssjukhus. Offret visar sig vara polis, dessutom en "riktigt jävla usel polis," för att använda Kollbergs (Sven Wollter) replik. Martin Beck (Carl-Gustaf Lindstedt) leder utredningen. Men när mordspanarna sakta krymper utrymmet kring den misstänkta mördaren börjar någon skjuta poliser från ett hustak. Den långsamma lunk som personifieras av Carl-Gustaf Lindstedts sorgsna, trötta, plufsiga ansikte kontrasteras mot paniken, förvirringen och kaoset kring mördaren, mannen på taket. Persona non grata Mannen på taket kom nyligen i en fyllig dvd-utgåva. Den 7 januari får filmen nypremiär på bio som första svenska film i Filminstitutets klassikerserie. Vid tiden för inspelning var Bo Widerberg närmast persona non grata i svensk film. SF hade tröttnat på hans förmåga att dra över både tidsplaner och budget. Widerberg vände sig i stället direkt till Filminstitutet som gav klartecken. Urpremiären skedde den 1 oktober 1976 ? med bara en halv miljon i budgetöverdrag och 16 extra inspelningsdagar. När Sven Wollter i dag tänker tillbaka på inspelningen minns han främst den starka sammanhållningen mellan skådespelarna.  ? Det var en fantastisk glädje att jobba med Carl-Gustaf. Jag beundrade honom och vi hade en jättebra relation, fylld av kärlek och respekt. Han trodde kanske först att vi som jobbade med så kallad seriös teater såg ner på honom som kom från revyscenen, men när han kände vår uppskattning tror jag han blev väldigt glad. Skådespelarnas regissör När Sven Wollter får frågan om Bo Widerbergs metodik under inspelningen börjar han skratta:  ? Som Thommy Berggren påpekat sökte Bosse alltid liv. Han hatade det svulstiga, det onaturliga, det uppstyltiga. Och han var alltid skådespelarnas regissör.  ? När vi skulle repetera skickade han ut alla som inte var skådespelare. Så kunde han säga: ?Du ska sitta där eftersom du är chef, men var vill ni andra sitta?? När vi sedan var klara med repetitionerna fick teknikerna och fotografen komma in igen. Om någon ville flytta på en skådespelare för att komma åt med ljus eller ljud sa Bosse ?Du har hört vad jag har sagt, ju?. De fick hålla på som rödrävar. Det var lite jobbigt för oss skådisar, vi ville ju vara kompisar med alla i teamet. Före premiären var Carl-Gustaf Lindstedt ifrågasatt i media. Bilden av Martin Beck var en mager, härjad, gravallvarlig gestalt, inte en rundlagd komiker. Det är en debatt som Sven Wollter minns lite motvilligt.  ? Kritiken kom aldrig från oss inblandade. Ni journalister är alltid lite sena, ni kommer skuttande efter oss. Men ni fick snabbt lära er. Carl-Gustaf skapade den första moderna svenska polisen, och han var inte bara först utan också bäst.  ? När jag spelar till exempel van Veeteren kan jag inte ha Carl-Gustaf som förebild. Jag måste gå min egen väg, för han var alldeles unik.