Felicia Fahlander blir kvarglömd 912 meter under jord. Studiebesöket i gruvan blir ofrivilligt förlängt när lärarna räknar in barnen - men räknar fel. Ingen saknar Felicia. Huvva, så ruskigt. Nog är det värsta tänkbara scenario för ett barn. Ja, även för en vuxen. Blotta tanken på att bli ensam kvar i ett stort, mörkt hål under marken.
Det hade kunnat vara upptakten till en thriller, men hos Felicia Fahlander väger nyfikenheten tyngre än rädslan. När hon letar efter klasskamraterna träffar hon i stället den klurige Harry gruvgubbe. I denna tredje bok är det han som står för den generationsöverbryggande ömhet, småtokig men varm, som blivit ett signum för Peo Rasks och Fanny Felicia Svanbergs barnboksserie.
Harry inviger Felicia i sin hemliga, underjordiska värld. Vem hade till exempel kunnat ana att gruvan bebos av ett småfolk som kallas gnuver? Oron över att bli kvarlämnad övergår snart i en lek där fantasin gör rent hus med otryggheten. Och mötet är lika mycket en upptäcktsfärd för Harry. Felicias utsatta situation blir, i kombination med hennes inneboende vetgirighet, gubbens frikort till att släppa tanken fri. Bland arbetskamraterna i gruvan finns knappast någon som tror på hans historier.
Illustratören Fanny Felicia Svanberg tar sig an gruvmiljön med svärta och kontraster. Ficklampans hutterkyliga sken mot bergväggen bryts av lunchrummets varma atmosfär. Figurerna är kärva men inte kyliga; där finns en värme som stundtals för tankarna till Jan Lööfs bildvärld. Peo Rask, den skrivande parten i barnboksduon, är lyhörd för bildernas kraft att bära berättelsen.
Möjligen hade slutet på boken kunnat jobbas upp en aning. Från beskedet att rektorn och kuratorn från Felicias skola är på väg ned i gruvan klipper man till bilden där hon vinkar genom bakrutan på bilen. Författarna genar förbi mötet med vuxenvärlden ovan jord, som skulle ha satt punkt för en i övriga delar sammanhållen historia.