Ingmar Karlsson har med sina böcker vilka ofta berör förhållandet mellan religion och politik gjort sig känd som en viktig författare, inte minst för den som vill förstå relationen mellan den muslimska och den europeiska världen. "Bruden är vacker men har redan en man", är inget undantag.
När Karlsson tar sig an sionismens och Palestinakonfliktens historia gör han det med ett brett och bildande anslag. Vi får följa den slingrande, ofta tragiska judiska historien där Pompejus år 63 före Kristus tågade in i Jerusalem och gjorde Judeen till en romersk vasallstat. Det här innebar slutet på den judiska statsbildningen och det skulle dröja över 2000 år innan en sådan blev verklighet igen. Under tiden spreds den judiska befolkningen åt olika håll. Som "främmande folk" drabbades de av trakasserier, förtryck och pogromer vilka nådde sin kulmen med andra världskrigets förintelseläger.
Vid sidan om det här berättar Karlsson också sionismens historia. En av pionjärerna, Theodor Herzl, följde 1894 rättegången i Paris mot Alfred Dreyfus. Av den orättvisa domen och den antisemitiska stämningen i Frankrike drog han slutsatsen att den enda lösningen var att skapa en egen stat åt det judiska folket där de kunde råda över sig själva.
Den sionistiska rörelsen fick sedan en ny ledare i Chaim Weizmann som lyckades få till stånd den så kallade Balfourdeklarationen. Karlsson konstaterar att den brittiska regeringen, med egna koloniala och strategiska intressen för ögonen, utlovade ett område "som den inte hade förfoganderätt över till ett folk som inte bodde där utan att ta hänsyn till invånarnas intressen och önskemål". Härmed var grunden lagd till den konflikt som fortfarande pågår.
Motsättningarna med den palestinska befolkningen tilltog i takt med att den judiska invandringen ökade och bosättningarna blev fler. När staten Israel utropades 1948, innebar detta att konflikterna skärptes ytterligare, vilket senare accentuerats genom Israelisk bosättnings- och expansionspolitik.
Karlsson ser med andra ord huvudsakligen politiska förklaringar till den konflikt som ofta kläs i termer av folkgrupper, tro och religion. Han menar att det brådskar att lösa konflikten, men att det bästa sättet att hjälpa Israel inte är att okritiskt avfärda all kritik mot landets politik som uttryck för antisemitism. I stället borde Israel definiera sina gränser och respektera folkrättens normer.
Lösningen är lika lite som konfliktens orsaker enkel. Men med tanke på den situation som råder finns all anledning att föra diskussionen i termer av konkreta politiska åtgärder. Om detta sedan innebär, vilket Karlsson antyder som möjligt, en kompromiss mellan en binationell stat och en tvåstatslösning återstår att se. Här skulle i så fall två parallella stater upprättas på det omstridda området och medborgarna, inte marken, betraktas som det fysiska uttrycket för respektive lands suveränitet.
Det är en tragisk ironi att den stat som Theodor Herzl hoppades skulle bli världens modernaste, med plats för både fritänkare och ateister, i stället har blivit en plats där diskriminering och förtryck är en realitet.