Torsdagskvällens konsert i Kulturens hus med Schönbrunn Slottsorkester är en turnétradition, nu sålunda Nyårskonserten 2015. Härmed refererar man till den berömda årliga nyårskonserten från Wien med de världsberömda filharmonikerna, sänd världen över i tv och radio.
Slottsorkestern, i turnéns senare del nu under den svenske dirigenten Mika Eichenholz, består av ett trettiotal instrumentalister som håller hög professionell klass och egentligen inte skulle behöva någon reklamens draghjälp av ”storebror”.
En kväll med nära två timmar wienermusik värmer skönt i vinterkylan, sen må det vara tre veckor sedan nyår.
Det är så mycket glädje och energi i dessa valser, marscher och polkor. Temat för kvällen var faktiskt Italien – även i det sydligare belägna Österrike kan man längta dit! Några verktitlar talar sitt tydliga språk: Boccacciomarsch (Franz von Suppé), Wo die Citronen blühn (Johann Strauss d.y.), En natt i Venedig (tarantella arrangerad av orkesterns dirigent Guido Mancusi, med under turnéns första veckor), Paganini (operett av Franz Lehár).
Och så Rossini! Efter paus inledde orkestern med ett blixtrande framförande av ouvertyren till Den tjuvaktiga skatan. Dirigenten Mika Eichenholz kommenterade: ”En Rossini om dagen är bra för magen – och för hela systemet”, och det är bara att hålla med, i synnerhet om det klingar så här energiskt och fint! Eichenholz skapade trevlig kontakt med publiken genom återkommande kommentarer. Dessutom var det en fröjd att se denne dirigent i aktion!
Men han fick inte alltid vara med … Efter den unge barytonsångaren Rafael Fingerlos’ framförande av wienersången Heut kommen d’ Engerln auf Urlaub nach Wean lämnade dirigenten podiet med en gest som att han behövde dricka, efter att ha rekommenderat de wienska utkanternas Heurigen (musikkrogar som serverar säsongens nya – och förrädiska – vin). Varvid orkestern på egen hand utsökt exekverade Pizzicatopolka, ett av mina favoritstycken. Kompositör Johann Strauss den yngre, valsernas kung, av vilken vi fick höra inalles sex verk.
Sopranen Simona Eisinger förförde inledningsvis i Adeles Skrattaria (Mein Herr Marquis) ur Läderlappen.
Och konsertens slutnummer, naturligtvis, An der schönen blauen Donau, som lockade fram spontanapplåd. Mera handklapp blev det, men nu under dirigentens ledning, i det andra extranumret, pappa Johann Strauss’ Radetzkymarsch.
Föregången och följd av de numera tydligen obligatoriska stående ovationerna.