Nyårsångesten sitter fortfarande i

I alla fall lite. Det är så mycket som ska ske i början på ett nytt år, som den ?omstart? i livet man gör det till: Börja träna (igen), spela piano, leta nytt jobb, ta tummen ur och tömma vinden, fånga dagen, bli en bättre pappa/mamma/pojkvän/granne eller klasskamrat. Ja, ni vet hur det funkar och allt man kan fundera på. Och mitt i alla dessa måsten och nya dörrar som ska öppnas så är det Norrbottensjanuari. Minus tjugo och så jävla mörkt så inte ens Ufo (hunden) vill vara ute. Dessutom har man (jag) fyllt trettio bast, och fan det låter helt sjukt att bara säga det ?Jo, hej jag är trettio år? ? smakar sjukt konstigt på tungan, ångest bara det. Låg i bingen och kollade kändisbilder i en av kvällspressens bilagor och får ångest bara av att alla dessa 37-åriga desperate housewifes ser så smala, sjuka och tomma ut i blicken. Så vill man ju inte heller bli, man vill ju vara lycklig! Måste man vara tjock för det? Nåja, för att komma två steg fram måste man ibland ta ett steg tillbaka. Jag brukar alltid må lite bättre av att blicka tillbaka på det som varit, för att få lite perspektiv. När bioåret 2005 svek så var TV-serieåret betydligt bättre. Jag går sällan på bio längre, det blir mycket mer TV-serier för mig. När jag nu snart (bara Per kommer förbi med de där sista avsnitten på dvd) har lyckats se alla Sopranos, så kom Prison Break på 3:an som en riktig räddning. Jag älskar att se gangsterserier där råskinnen känns ?riktiga?. Inga uppumpade amerikansk-käk-breda sockerpojkar som superhjältar. Utan vanliga, groggtjocka, halvfula gubbskådisar som Peter Stormare (go, John Abruzzi). Så befriande. Helt klart har serier som Lost och 24 krattat gången för bättre amerikansk TV. Där de (Hollywood) vågar berätta långa historier historier, utan att överdriva actionsekvenserna och i stället lägga dramaturgi-krutet på en mer verklighetsförankrad nivå. För det svenska filmåret som precis gått var rätt klent. Ingen Så som i himmelen. Ingen Grabben i graven. Kjell Sundvalls Vinnare och förlorare var i ärlighetens namn rätt klen och Fyra nyanser av brunt är ett litet plåster på såren, men kan inte fylla hela luckan. Musikåret var väldigt elektroniskt. 808-trummaskiner och plastiga -80-talsstråkar (tänk Whitney Houstons I Wanna dance with somebody) dominerade inte bara P3:s listor. Robyn och The Knife (som producerat ett par av hennes hits) gick i första ledet och Amerie, M.I.A, Le Sport och September var bara några som prickat lika rätt på det radiosound som vi alla påverkas av. Hur kommer då 2006 se ut? Jo, lyssna nu här. Det är inte alls svårt. Allt kommer nämligen tillbaka. -90-talsljuden kommer dominera (jag menar ljuden, inte nödvändigtvis låtarna). Tänk dig Jens Lekman över ett par Captain Hollywood-syntar? Låter mäktigt tycker jag. Filmåret blir en återgång till gamla klassiska mans-stereotyp-hjältar som Rambo. Och Luleå kommer fostra ett par artister som kommer slå på allvar. Jag avslöjar bara inte vilka. Glöm inte att besöka hemsidan nu och delge oss andra era värsta sms-tabbar. Extremt rolig läsning utlovas på www.kuriren.nu ? Klicka vidare till ?nöje?.

Nyårsångesten sitter fortfarande i

Sitter ångesten fortfarande i, nu på det nya året? Det gör den för mig, skriver Klas Granström i årets första krönika. Och han fortsätter: