Nya utmaningar väntar teatern

Tolv pjäser visas i det officiella programmet ? vid sidan av finns också ett off-program ? föreställningar som blivit utvalda av en jury bestående av teaterkritiker från hela landet som valt från den samlade teaterrepertoaren under de två senaste åren. Denna gång finns också stora delar av landets teatrar representerade med föreställningar, kanske som ett svar på kritiken efter biennalen för två år sedan ? ordet biennal innebär att arrangemanget genomförs vartannat år ? då dåvarande juryn fick försvara frånvaron av pjäser från våra länsteatrar. Inte heller denna gång är länsteaterrepresentationen särskilt stor. I programmet klagar juryn över svårigheterna att välja föreställningar som ?läcker ut i verkligheten och stannar kvar i minnet? ur det allt mer likriktade utbudet inom svensk teater, där samma pjäser vandrar runt och där risktagandet är reducerat som en följd av kraven från anslagsgivarna. Norrbotten finns representerat i form av Teaterhögskolans Det kalla barnet, som av spontana kommentarer från biennaldeltagarna att döma tycks ha väckt stor uppskattning. Som jämförelse kan man också se Dramatens uppsättning av samma pjäs, i regi av Ulf Peter Hallberg och med skådespelare som Lena Endre, Rikard Wolff och Gerthi Kulle i några av rollerna. På repertoaren står också bland annat Elfriede Jelineks och Teater Galeasens Prinsessdramer, Ibsens och Göteborgs stadsteaters Ett dockhem och Per Lysanders och Suzanne Ostens Medeas barn, här i regi av Anna Takanen för Unga Klara. Värdlänet finns representerade med Pölsan och passar också på att bjuda in biennalen till en berättarresa till Skellefteå, där självaste Torgny Lindgren och P O Enquist tar emot. Umeå, som lockat tidigare Unga Rikschefen Monica Sparby att bli kulturchef, berättade på invigningen om sin kaxiga målsättning att blir Europas kulturhuvudstad 2014, ett initiativ som kulturministern Leif Pagrotsky genast sade sig vilja ge en knuff. Och visst blir man imponerad av kultursatsningarna i Umeå, där man sitter i stora konsertsalen i det relativt nybyggda Norrlandsoperan och lyssnar till Umeå Symfoniorkester som under ledning av dirigenten Tobias Ringborg ger den pampiga finalen i Stravinskijs Eldfågeln som fond till de föredömigt korta talen, går på operan Turandot i rummet intill eller letar sig fram till alla lokaler i det pampiga Folkets hus. Stadens teaterförening med gamla Luleåbekanta Frida Holmgren i ledningen, är landets största och mest aktiva. Tre anställda, 1.240 medlemmar, ägare av stadens biljettcentrum, 128 föreställningar om år och publiksiffror på 29.000 och en omsättning på 8,5 miljoner kronor per år ? siffrorna talar sitt tydliga språk. I Umeå tycks kulturen stå i centrum, men frågan är om alla är med på tåget. Tillgången till mat är väsentlig under festivaler där tiden är knapp mellan programpunkterna. Under Kristi himmelsfärdsdagen sände säkert många hitresta biennaldeltagare en tacksam tanke till det mångkulturella Sverige när kinamat och kebab visade sig vara det enda tillgängliga i matväg bland alla stängda teaterrestauranger. Kanske något att tänka på för en blivande kulturhuvudstad? Vad är det då som diskuteras i teater-Sverige just nu? Som vanligt spretar debatten, annat vore otänkbart, rent av olämpligt för en konstform som i sina bästa stunder vill stå mitt på torget. Så är det nu inte alltid och regissören Anders Paulin är en av dem som ifrågasatt teaterns instängdhet i en debattartikel under förra året. En debatt som även kom att inbegripa kritikernas roll som väktare av en bestående ordning. Kulturministern pratar för sin del om det viktiga i att satsa på kultur som aldrig kommer att kunna stå på egna ben utan offentligt stöd, om mångkultur, barnteater och om att titta på teater ur genusperspektiv. Pagrotsky, som en gång som näringsminister förfärades över den bristande kvinnliga representationen inom svenska börsbolag, har mött en ännu mer skrämmande bild inom kulturlivet där män sitter på de styrande posterna och skapar kultur för en publik som domineras av kvinnor. Men genusperspektivet i debatten handlar också om teaterns kvinnoroller och ständigt återkommande är diskussionerna om det mångkulturella Sverige som inte syns på våra teaterscener. Kort sagt: Teatern står inför nya utmaningar och måste öppna sig ut mot samhället i många avseenden. Själv kom jag att sitta tillsammans med en av de många internationella gästerna på årets teaterbiennal under Teater Galeasens utmärkta föreställning Prinsessdramer. Min bänkgranne kom från Uganda och en helt annan tea-tertradition och imponerades av vårt sätt att arbeta parallellt och på många nivåer i scenrummet. Elfriede Jelinek var inte oväntat en ny bekantskap för honom, liksom för många av oss. Kanske hade han hört talas om Nobelpriset, men Jackie Kennedy, en av rollfigurerna, vem var hon? John F Kennedy, nja, absolut inte skotten i Dallas, men Snövit ? jo, han hade sett en animation av den sagan. Samtalet oss emellan blir sannolikt ett av de mest intressanta under denna biennal. Frågan om vilka berättelser som har relevans även utanför vår trygga kulturkrets är något vi bör ta på största allvar. För vem har tolkningsföreträde?

Nya utmaningar väntar teatern

Har teater förvandlats till en passiviserande ritual för konsumtion av redan kända värderingar? Frågan ställdes, kanske mest som ett påstående, av regissören Anders Paulin under den svenska Teaterbiennalen som just nu pågår i Umeå.