I sin tredje novellsamling fortsätter skådespelaren Jonas Karlsson att överraska. Novellen som form har passat honom ypperligt - men nu är det dags för något annat.
Han är i Stockholm bara över dagen, annars står han just nu på scen som Hamlet i danska Århus. Inspelningarna av filmkomedin Cockpit är nyligen avslutade, liksom turnén med succéföreställningen Scener ur ett äktenskap. I dagarna ges novellsamlingen Spelreglerna ut och senare i höst börjar repetitionerna av Fanny och Alexander på Dramaten.
Men att skriva på dagen och ställa sig på scenen på kvällen är inte realistiskt ens för Jonas Karlsson.
- Jag gör inte båda sakerna samtidigt. Jag har försökt och det går inte. Men att skriva i några månader och sedan repetera och stå på scenen några månader, det passar mig perfekt, berättar han.
Tidiga försöken refuserades
Första gången han tog tjänstledigt för att skriva, med målet att få något publicerat, var 2003. Resultatet blev pjäsen Nattpromenad som sattes upp på Stockholms stadsteater. Men redan i gymnasiet skrev han diktsamlingar och romaner, som "tack och lov refuserades".
Kritikerna har imponerats av Jonas Karlssons känsla för såväl vardagens detaljer som det oförutsägbara. I nya novellsamlingen Spelreglerna fortsätter han att överraska, men lika ofta genom att avstå från den sista slutklämmen och i stället ge plats åt det absurda. Titelnovellen tar avstamp i varje skådespelares stora skräck - att stå framför publiken och inte ha en aning om vad de väntar sig. Det hela mynnar ut i ett slags drömskt kollektivt uppror där skådespelaren är livrädd för att avslöjas i sina puffbyxor och paljettskor.
I en annan novell råkar den högläsande pappan läsa fel, och hamnar för ett ögonblick i en spricka i tillvaron, där han ser världen i hisnande klarhet.
- Den här boken är som en ond släkting, som ett syskon som dyker upp på din fest och säger fel saker, gnuggar på jobbiga punkter. Inga trauman eller så, men sådant jag tycker är lite läskigt, som jag inte kan låta bli att peta på.
Lite knasigare
Lite mer skruvad, men samtidigt färre slutklämmar. Tyder det på ett bättre självförtroende?
- Ja, så är det nog. Jag kände att de här novellerna är lite knasigare, lite mindre tillrättalagda, och jag ville låta dem vara det.
Människorna i Jonas Karlssons universum är ofta - som av en slump, skrattar han - män i yngre medelåldern. Ensamma män, utan att för den skull ömkansvärda. En av dem är killen i novellen Fakturan, som fastnat i ett halvtidsjobb på videobutiken. Han får en faktura på 5,7 miljoner kronor - så mycket bedöms hans liv, med lagom dos kärlek, sorg, drömmar och upplevelser, ha kostat. Hans blygsamma, på gränsen till patetiska, liv visar sig vara optimalt och nu är det dags att betala.
De tre böckerna har en fin röd tråd, tycker Jonas Karlsson, men det låter också på honom som att han nu är färdig med novellerna.
- Jag är sugen på att beskriva lite längre förlopp. Det mesta jag har skrivit är väldigt koncentrerat i tid, det vore spännande att skriva något som utspelar sig över ett antal år.