– Vi har alltid varit lite utanför, säger David Lindgren Zacharias.
De har länge varit ett lika självklart inslag i det norrbottniska musiklivet som snålblåsten på Bergnäsbron. Och liksom vi antingen älskar eller vrålförbannar oss över vårt utmanande väder, är de som gillar respektive hatar Jung ganska tydligt uppdelade.
– Ända sedan vi började spela på julshowerna på högstadiet är det bara tjejerna och lärarna som har gillat oss, skrattar David.
– Jag minns att många repade på Lövskatan, Fireside bland annat. De tittade alltid konstigt på oss. Vi var helt udda i sammanhanget.
Vi sitter högst upp i Kulturens hus och David konstaterar att man borde ha gjort något bättre av stans bästa läge. Han bor sedan några år tillbaka i Stockholm. Aron är kvar i Luleå och har precis kommit hem efter fyra veckor i Mozambique, där han bland annat tittat på en tomt.
Ett stenkast härifrån ligger BBB, eller Färjan, ankrad. Och det var där Jung testade sitt material för första gången – på den egna klubben Hammond organ dance party. 2002 släpptes debuten Outgivet och jämförelserna med Kaah och Eric Gadd haglade in. Skivan beskrevs som modig ”blågul soulerotik” och Jung hade satt Luleå på soulkartan. 2004 kom uppföljaren, Den röda skivan, som i sin tur omskrevs som både varmare och med mer inspiration från afromusiken. Men sedan blev det tyst.
– Ja, det var väl livet som kom emellan. Vi jobbade mycket med BD pop och det är svårt att sitta på två stolar samtidigt. Sedan skaffade vi familjer, säger David.
I bakhuvudet, såväl som i byrålådan, låg ett gäng gamla låtar. En del färdiga, en del idéer och textrader från högstadietiden. Skeletten till det som blev Bergnäsbron låg och mognade till sig i fem-sex år, tills David efter jul lyssnade igenom materialet – och konstaterade att det fortfarande höll.
– Det var för bra för att inte ge ut. Och så här i efterhand är det en otrolig tillfredsställande känsla att få ut det här.
Aron nickar instämmande:
– Varje släpp är som en milstolpe. Det är skönt att göra det, för att ta sig vidare. Och det här är också som ett bokslut på ett 30-årigt samarbete. Lite best of de låtar som aldrig har släppts.
Jag upplever den här plattan som betydligt mjukare, mer lågmäld och inte alls lika ”het” – ligger det något i det?
– Ja, det var så vi började. Vi har knutit ihop stilen lite, säger Aron.
– Sedan har vi ju blivit äldre. Man rodnar när man hör texterna från de andra skivorna idag. Jag hade nog inte vågat spela de låtarna för mina barn, det är alldeles för pubertalt. Men samtidigt tycker jag det är modigt att skriva om det man upplever för stunden. Det var ju så där då.
Var det inte för just detta folk tyckte ni antingen var modiga – eller töntiga?
– Ja, vi har fört vårt krig mot gitarrerna. Vi var kanske lite i fel tid och stad, men om vi var sena eller tidiga vet jag inte. Däremot tror jag Outgivet skulle gå att släppa idag, säger David.
Han lutar sig tillbaka och vi förflyttas återigen till Bergnäset. Då de inte riktigt platsade in bland alla rockband, spenderade de all sin vakna tid där, i Arons källare. Men för första gången finns det nu inte riktigt någon plan för Jung. Det finns inte heller några låtar på lager. Första singeln Lisa har tagit sig högt upp på landets radiostationer men vad som händer sedan är oklart.
Är det här ett avslut?
– Ett bokslut. Och ett avslut på en viss period. Inget slut, men kanske början på något nytt.
Fotnot: Jung spelar på Kulturens hus den 10 november