Nya språkchefen är ingen polis
Hon vill inte kallas språkpolis och inte bli niad. Ingrid Johansson Lind är ny chef för Institutet för språk och folkminnen - och om man så vill bas över svenska språket.
Foto:
- Det är en utveckling som är ganska logisk. För bara tio år sedan var svenskans roll självklar. Sedan kom lagen om minoritetsspråken, då de fick officiell ställning i Sverige - men inte svenskan, man tyckte inte att det behövdes. - Sedan dess har engelskan haft ett enormt inflytande, så nu ser man behovet att säkra svenskans ställning. Hur ser vi till att vi inte tappar svenskan helt inom viktiga fackområden? Hur bevarar vi svenskan som modernt, utvecklingsbart, vitalt språk? Det ser jag som den viktigaste frågan för Institutet. Vad tycker du om att kallas språkpolis? Eller språktsar? - Det är inte riktigt den rollen vi har. Vi vill inte förbjuda utan hjälpa, uppmuntra i stället för sanktionera. Och "tsar" är ännu värre än polis, tsaren var ju en diktator. Vi jobbar mer som konsulter. Dessutom måste man komma ihåg att Institutet för språk och folkminnen långt ifrån bara arbetar med språk. Om man ser inställningen till språket som en skala där de konservativa puristerna finns på ena sidan och Fredrik Lindström-liberalerna som tycker att allt är okej på den andra - var står du? - Ganska nära Fredrik. Språkrådet har en liberal hållning. Vi vill ha ett enkelt, tydligt, icke tillkrånglat språk. Svårbegripliga språkregler blir onödiga, så då kan man ta bort dem. Om det finns en allmän acceptans för ett ord - ja, då finns det ordet. Får ni många förfrågningar från allmänheten? - Ja, framför allt till jul, påsk och midsommar när människor vill veta hur traditionerna ser ut. Men det är en hel del språkpoliser som hör av sig också. Finns svenskan kvar om 200 år? - Jag tror det. Den är en så stor del av vår identitet. Men den kommer att se annorlunda ut. Engelskan kommer säkert att påverka mer än jag skulle vilja. Finns dialekterna kvar? - Det är svårare att bedöma. Inte lika många som i dag. Det är mycket därför som Institutet jobbar med att dokumentera svenska dialekter. Vi har tiotusentals ljudupptagningar. Folkminnen är ett annat verksamhetsområde. Vad innebär det? - Traditioner, vanor, sagor, sägner, vad folk har gjort. Det kallas det immateriella kulturarvet; vi har inga samlingar av föremål som ett museum, det kulturarv vi vårdar är rent språkligt. Våra stora arkiv består av skriftliga noteringar, åtta miljoner bara i Uppsala. - Det finns så mycket fantastiskt i detta; handskrivna lappar från 1920-talet, maskinskrivet nyare material - och allt håller just nu på att digitaliseras. Lapparna scannas in och vi försöker hitta en sökbar form. Det tar ganska många år innan vi blir klara, men allmänheten kan ha en otrolig nytta av att läsa om våra frågor. Vi måste bara bli bättre på populärvetenskap, på att få kött och blod i vårt material.
Så jobbar vi med nyheter