Nya samiska berättare tar plats
I Olga Bardhrummet samlade Ann-Katrin Tideström tre samiska författare till ett samtal om samisk poesi och litteratur. Den unge Simon Marainen och de lite äldre Rose-Marie Huuva och Lars Wilhelm Svonni samtalade under en dryg timme kring den samiska berättartraditionen, men kanske ändå mer om sina egna vägar in till poesin och litteraturen.
Innan mötet startade fick Luleå kommun ta emot den samiska fanan, med förhoppningen att den måtte vaja från Kulturens hus på de samiska helgdagarna, eller åtminstone den 6 februari, samernas egen nationaldag!
Därefter handlade det om de tre författarna och ett samtal som lyfte fram det samiska språket och den poesi som skrivs i dag. När Simon Marainen och Rose-Marie Huuva läste sin dikter, först på samiska och sedan på svenska, var det ändå rätt spännande att följa med i den samiska språkmelodin. På något sätt förstod jag att det samiska språket är rikt, melodiskt och mjukt. Rose-Marie Huuva berätade att hennes första diktsamling, Kall Kamrat, först skrevs på nordsamiska och sedan översattes till svenska, en process som inte var alldeles lätt.
- Jag försökte själv översätta mina dikter till svenska och jag upptäckte snabbt att det var en svår uppgift. Jag tyckte att språket miste sin rytm och melodi när det omformades till svenska. För mig är samiskan precist, ordfattigt men innehållsrikt.
Rose-Marie Huuvas debutbok nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2001 - en framgång som hon egentligen aldrig hade väntat sig.
- Boken är ju en mörk dagbok från en sjukdomsperiod i mitt liv. Jag skrev av mig min vrede, sorg och ångest och hade ingen tanke på att orden skulle kunna bli till en bok.
För den yngre Simon Marainen har vägen till att bli författare bara börjat. Han debuterade nyligen, i en antologi som heter Vidd, utgiven av det samiska bokförlaget DAT. Han är också jojkare och skådespelare och förra året kom han tvåa i jojkklassen på Sami Grand Prix.
Skrivit säger han sig ha gjort ända sedan barnaåren. En gång i tonåren visade han en novell han skrivit för sin far, händelsevis den kände samiske jojkaren och diktaren Tomas Marainen.
- Jag skickade in texten till en norsk sametidskrift riktad till ungdom och de ville ha den! Det var ju kul men sedan började jag tro att det var nåt att skämmas för, alltså att skriva poesi, men det vände när jag läste upp en egen dikt vid begravningen av min kusin 1998. Orden betydde mycket för mig och de närmaste och sedan den dagen bestämde jag för att skrivandet inte var nåt att skämmas för.
Lars Wilhelm Svonnis uppmärksammade romandebut 2005 heter Överskrida gränser och är en deckare med en raffinerad story som kretsar kring några unga, desillusionerade samers desperation och deras beslut att spränga Suorvadammen.
- Jag hade länge arbetat samepolitiskt och skrivit tjocka seriösa utredningar som ingen orkade läsa. Att skriva en roman kanske kunde ändra på det och samtidigt kunde jag väva in samisk historia och politik bland all ond, bråd död.
Den samiska muntliga berättartraditionen efterfrågades, men författartrion tycktes mena att den traditionen hörde det gamla till och att berättelserna tar sig andra uttryck nu.
Så jobbar vi med nyheter