Nu har två nya redaktörer tagit plats på redaktionen: Pernilla Berglund och Helena Fagertun.
Två kvinnor – i detta sammanhang lite anmärkningsvärt, vissa strukturer går inte att förneka.
Pernilla Berglund och Helena Fagertun startade sitt arbete under hotet av Alliansens kulturbudgetförslag som bland annat innebar ett minskat stöd till kulturtidskrifter med 75 procent, från 19 miljoner kronor till fyra. När förslaget efter en intensiv debatt återremitterades till kulturutskottet, var redaktörerna redan i gång med arbetet av vad som ansågs skulle komma att bli det sista numret av Provins. Det är från den utgångspunkten numret måste läsas.
För som så många gånger tidigare börjar de nya redaktörerna undersöka frågan varför Norrland behöver sin egen kulturtidskrift. Denna gång bränner frågan.
De griper sig an ämnet genom att bland annat be Elisabeth Rynell göra en omläsning av en aktuellt nummer, medan Po Tidholm får läsa om ett av sina egna som han tillsammans med formgivaren Carl Anders Skoglund gjorde under en minnesvärd tid 2001 – snacka om att de båda störde friden bland trogna läsare och i sällskapet. Kritikern Jan-Olov Nyström får också ett ord med i laget, han som kanske mer än de flesta följt Provins utgivning genom åren och Pernilla Berglund intervjuar de tidigare redaktörerna Gunnar Balgård och Erik Jonsson.
Det fanns en tid när det var väldigt enkelt att svara ja på frågan om Norrland behöver en egen kulturtidskrift. En tid innan internet, sociala medier, globalisering och eviga flöden. En tid när det var av vikt att det fanns ett forum som samlade litteratur, konst och kultur från hela stora Norrland. Som satte in landsändan i ett sammanhang, samlade röster, erbjöd en gemensam arena, problematiserade och presenterade. Senare har det funnits perioder när svaret inte känts lika självklart, när behovet av utblick har varit viktigare, när tidskriftens gränsdragning har känts snäv och ointressant.
Under de senare årens kontinuitet med duktiga redaktörer och med en utveckling mot alltmer nedmonterade kultursidor i våra dagstidningar har Provins stärkt sin ställning som en viktig arena för att spegla hela landsändan.
En ny generation måste ställa frågorna på nytt, utifrån en annan tid och med en annan litteratur omkring sig, sägs det i en av intervjuerna. Just det känns så tydligt i redaktörerna Berglunds och Fagertuns första nummer. På vägen skakar de liv i oss som varit med lite längre, pekar på det uppenbara, får oss att upptäcka skogen som omger träden för att tala bildspråk. Bjuder in till ett samtal där vi som läser inte alltid håller med och därför börjar tala med och mot texten, bryter åsikter och tankar, som kliver vi in i ett rum fyllt av röster, som Elisabeth Rynell skriver.
I en annan andning presenteras dikter av Emma Warg och Tove Mörkberg, en intressant utblick mot den samtida grönländska litteraturscenen i form av texter och en intervju med författaren Niviaq Korneliussen, nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris, Elin Berges fotoserie Selves, det samiska manifestet som presenterades under marknaden i Jokkmokk tidigare i år och en flödande berättelse hämtad ur den anarkistiska Luleåbaserade tidskriften Butter, signerad Mattias Alkberg.
En levande provins är, som sagt var, inte särskilt provinsiell. Det här kan bli spännande.