Där visas fram till 26 januari 2014 ett urval målningar av de konstnärer som vistades i byn Skagen på norra Jylland. Ute på sandreveln Grenen möts Skagerrak och Kattegatt på ett ofta dramatiskt sätt.
Ljuset är verkligen anslående en mycket tidig morgon eller en mycket sen natt. Detta nordiska ljus är svårt att definiera, men det går. Ljuset, klitterna och strandvegetationen frammanar känslor av varierande intensitet. Hur realistiska är målningarna? Synnerligen realistiska, man ser förvisso vad som pågår. Men till det kommer ett inre element, frågor som har att göra med känslornas tyranni. Målningarna står ofta i samklang med elementens tyranni som i Oscar Björcks makalöst suggestiva målning Ett nödskott (1883). Kvinnan ser ut genom fönstret, hon lutar sig litet framåt, stödjer sig på bordet. Kommer räddningsmännen att lyckas … min man. Den halvvuxna pojken är koncentrerad till ett maximum, han vill hjälpa till, skynda dit. Armen och handen på bordet vittnar om det. Det lilla barnet vet ingenting om detta. Hon vill i stället ha tag i sakerna på fatet.
I en första version hade Björck målat en man som var i färd med att sätta på sig oljestället. Han slopade dock denne man, målningen skulle bli övertydlig. Jag vill kalla Oscar Björcks målning för huvudnumret på utställningen. Göteborgs konstmuseum hade redan lånat ut Hip,hip,hurra! Kunstnerfest på Skagen (1888). Peder Severin Krøyers ytterst välkända målning ligger till grund för Kjell Gredes film år 1987. Regissören gör ett triangeldrama av en ganska enkel sak. Krøyers fru Marie blir förälskad i den svenske komponisten Hugo Alfvén och vice versa. De reser till Sverige, får en dotter, Margita och det var ju glädjande för dem båda. Den ständigt otrogne Alfvén tröttnar emellertid. Efter en lång rättsprocess lämnas Marie Krøyer 1936. Hon får göra av sitt liv det hon vill göra. Koka mat till exempel.
Tyvärr finns hon inte representerad på utställningen i den utsträckning jag hade önskat. Att hon slutade måla 1920 är dystert att veta. Hon var en ovanligt bra målare.
Den som däremot finns representerad i relativt god omfattning är Anna Ancher (1859 - 1935). Att hennes man Michael Ancher (1849 - 1927) har en rättmätig plats som en av Skandinaviens största målare hindrar inte att jag fastnar för Anna Ancher. Ofta målar hon, till skillnad från maken, i litet format. Hon var inte bara en, konsthistoriskt sett, framåtblickande kolorist utan också en mästerlig iakttagare av människors egenartade villkor, deras truliga envisa och eftertänksamma sätt att se på tillvarons yttre och inre begivenheter. Som i En gammel mand, der skærer pinde (1880).
Den bok som ges ut i detta sammanhang förtjänar all uppmärksamhet: Skagen. En skandinavisk konstnärskoloni ges ut av Carlsson Bokförlag och Prins Eugens Waldemarsudde med överintendenten Karin Sidén som redaktör. Konstvetaren Elisabeth Fabritius bidrar med en välorienterad text. Fredrik Liew som är curator vid Moderna museet skriver om Annica Karlsson Rix, hennes fotografiskt anlagda parafras på konstnärskolonin i Skagen. Jag återkommer strax till denna värdefulla pendang till utställningen. Lisette Vind Ebbesen, museidirektör vid Skagens museum, skriver lugnt och därför fängslande om konstnärerna som kom till Jylland.
Konstnärskolonier alltså. Inspiration, kollegialitet, tänk så vackert. När många gick och önskade livet ur varandra i smyg.
Till Skagen kom H.C. Andersen och Georg Brandes, vrång självgod och allsmäktig litteraturvetare som förorsakade Victoria Benedictssons självmord. Holger Drachmann ligger jordad utåt Grenen, för mig är han mer känd som en medioker författare än framstående målare. Danske marinmålaren Carl Locher (1851 - 1915) är en av de främsta vad gäller havsvyer. Komponisten Carl Nielsen och som vi nyss såg Alfvén kom dit för att slippa andra. Inte minst sig själva. Här fanns goda möjligheter till diskussion om färgsammansättning, motivval, tonval och feta smockor på käften som tyvärr utdelades för sällan.
Låt oss nu gå till pendangen/perifrasen Annica Karlsson Rixons dialog med Skagenmåleriet. Hon noterar med besvikelse och dessutom ursinne att inte kvinnorna har den rättmätiga platsen i det samhälle som nästan omedelbart sviker dem efter klyschan: ja, vi är alla feminister! I konsten har inte kvinnorna den fina plats som förbehålls männen. Så var det då, visserligen, men så är det inte nu. Jag vet inte hur många kvinnliga konstnärer jag känner och har känt som totalt överflyglar deras manliga kolleger.
Bortsett från Annica Rix Karlsson saknar utställningen på Waldemarsudde sting. Boken med alla målningarna är intressant och på utställningen kan de beskådas. Fint ordnat, men jag får intrycket att ingen skall gå härifrån utan litet kaffetrevnad i kroppen.
Stämmer det? Ja riktigt är det nog men stämmer gör det ändå inte. Ty känslan av vrede och vemod som målningarna framkallat sitter i huvudet. Inte i solar plexus precis men i huvudet. Och jag tänker att det förflutna har glidit ur mitt grepp, att framtiden är stum. Det konturlösa levnadsmålet höjer det absolutas svarta och absurda fackla djupt inne i oändlighetens långa stjärnetimma.
Så kan man resonera om målningar gjort stort intryck, målningar som på ett impressionistiskt sätt skulle sakna giltighet eftersom de är för realistiska, i stil med Gråtande flicka i sommarstugan. Det är inte något svårt med de här målningarna. De säger mer än vad som ytligt sett finns i dem.