Redan på förra plattan kände man av Eric Gadds låtskrivarångest. Det har suttit fast en del hos den gamle ?soulkungen av Sverige? ? ett epitet han gjorde sig förtjänt av i och med nittiotalssläpp som Floating. <br>Numera lever mediaintresset för Gadds musik mest kvar just på grund av hans rykte som soulkung. För musiken är inget vidare längre. Med undantag för två spår, Sold your Soul och No doubt about it är nya Eric Gadd också en enda lång resa i och familjevänlig svenne-soul. Utan spänning. Utan nerv och värst av allt, utan kön eller mod. <br>Visst, det är kompetent och välproducerat. Men nåt mer är det inte. Sverige har aldrig varit mycket av ett funk- och soulland, så kommer inte heller artister som Mary J Blige eller R Kelly hit på sina turnéer. <br>Men publiken har i alla fall alltid varit konsekvent. Den breda massan har aldrig förstått vare sig Jill Scott, Raphael Saadiq eller någon av de andra neo-soulsångare som säljer guld i USA. Folket har inte heller gett speciellt mycket kärlek till popsoulförsök av Pauline eller Fre. De kommer de inte heller att göra med Eric Gadds platta ? och i det här fallet förstår jag dem, fullt ut. <br>Lyssna istället på: Dwele ? Rise (EP) eller Steve Spacek ? Spaceshift<br>
