Jagsåg Dinosaur Jr I somras, i Hässleholm. Lou Barlow flög fram och tillbaka över scenen som en A-lagare och ingen sade ett ord mellan låtarna. De spelade fruktansvärt högt och om J Mascis inte särskilt starka stämma ens hördes genom brölet vet jag egentligen inte. Jag hörde den i alla fall, jag hade hört allt innan.
Den här skivan, hans första under helt eget namn, är akustisk men det låter exakt som vanligt. Synkoperna, sången, texterna. Det är i grund och botten inga märkvärdiga låtar, men ingen kan göra dem utan att jämföras med J.
Lite på samma sätt som med Ramones eller Lou Reed. Eller den mest uppenbara jämförelsen, Neil Young. Det gör å ena sidan allt väldigt förutsägbart. Å andra kommer som vanligt tårarna när jag hör somliga av låtarna, som Is it done?, Can I? eller Too deep. Så vackert är det. Som vanligt.