Det konstiga är att det låter som att den här skivan kom före, som om alla de vi vanligen förknippar med den göteborska euforin, Henrik, Håkan, Theo, Jonas, Martin och så vidare, är uppvuxna med den här skivan.
Det låter som om A Master of Ceremonies kommer från en annan tid, en tid när Phil Spector fortfarande bara hotade folk och Jonathan Richman fortfarande spelade med helt band. Det är oerhört bra, på ett sånt där solen skiner genom tårarna-sätt. Och inte ens en halvtimme lång. Föredömligt.