Ny självbild ger nya vykortsmotiv

n Bilen gör sitt inträde i staden, pessimism ersättas av optimism, det gamla mot det nya. Luleås siluett förändras.

Kultur och Nöje2008-04-19 06:00
Maurits Nyström
På det stora hela taget hade Luleå svag ekonomisk utveckling mellan 1900 och 1940. Den lilla sågverksindustri som hade funnits i stadens närhet utraderades när branschen omstrukturerades och koncentrerades och någon kraftfull ny verkstadsindustri etablerades inte. Järnverket i Karlsvik som skulle gynnas av billig träkol blev en industriell dagslända och Luleå varv hankade sig bara fram rätt och slätt. En pessimistisk och i grunden defensiv syn präglade den lokala politiken. Framförda lösningar handlade oftare om att återskapa det förgångna, som att återstarta nedlagda företag, än att tänka i nya banor. 1880- och 1890-talens stora inflyttning till Luleå hade vänts till sin motsats och folkökningen var marginell under fyra årtionden framåt.Med uppbyggnaden av Norrbottens Järnverk (NJA) i början av 1940-talet fick Luleå tillväxtkraft. Befolkningen ökade, inflyttningen var betydande, och efterhand byggdes nya bostadsområden. Malmudden, Skurholmen och Örnäset tillkom under 1950-talet. Kontrasten till landsbygden var slående. Där hade småbruksdöden inletts. Lönearbete i industrin gav bättre försörjning än jordbruket och byarnas folkmängd minskade på grund av utflyttning. I fråga om arbete, försörjning och bosättning har land och stad mestadels varit kommunicerande kärl. Långsiktigt har överströmningen till staden varit helt dominerande även om det finns perioder när flyttningen gått i motsatt riktning.Luleås siluett förändrades under sent 1950-tal. I det nya stadshuset markerades världslig makt genom höjden på byggnaden (nio våningar) och detsamma kan sägas om tillbyggnaden av lasarettet några år tidigare. Nu var inte längre domkyrkan och dess torn stadens enda byggnadsverk som strävade mot skyn. Andra markörer i moderniseringen av Luleå under 1950-talet var köptemplet Shoppingcenter och det nya varmbadhuset (Pontusbadet). Det ekonomiska välståndet kom till uttryck inom många områden. Konsumtion av varor och tjänster sprängde alla tidigare gränser. Att konsumera blev en livsstil och den genomsyrade snabbt hela samhället.Vägen till en bättre stad
För Luleås del innebar förnyelsen under 1950- och 1960-talen omfattande rivning av äldre trähusbebyggelse. Rivningarna uppfattades av de flesta som vägen till en bättre stad. Några protester hördes aldrig av. De flesta hus som revs var i dåligt skick, men även sådana som varit värda att bevara försvann.Under senare delen av 1970-talet började en opinion att väckas mot lättvindiga rivningar. Bland annat kom ett av de så kallade Tornhusen längs Kyrkogatan under debatt. Bevarandeintressena fick vind i seglen. Många äldre hus renoverades i till exempel Skataområdet, Svartöstaden och Karlsvik. (De senaste årens diskussion om "Fritz Olsson"- kvarteret minner om 1960- och 1970-talens situation. Argumenten från förespråkare för bevarande respektive rivning är som en repetition.) För att ge tak över huvudet till den stora skara av människor som flyttade in till Luleå under 1960- och 1970-talen krävdes omfattande nybyggnation. Standardiserade flerfamiljshus med tusentals lägenheter tillkom på de gamla stadsjordarna på Mjölkudden, vidare på Hertsön, Porsön, Kallkällan och Björkskatan. Under 1960-talet hade Luleå brist på tomtmark för småhusbebyggelse. Den stora tillväxten av villaområden skedde därför i Bergnäset samt på Stadsön intill Gammelstads kyrkstad, alltså i Nederluleå kommun.Debatten om storkommuner hade pågått på riksnivå under större delen av 1950- och 1960-talen. Sammanläggningen av Råneå, Nederluleå och Luleå 1969 och 1971 blev en tämligen smärtfri process. Den nya lokalpolitiska organiseringen var en naturlig följd av efterkrigstidens samhällsutveckling. Sysselsättningen inom jordbruket hade minskat drastiskt och behovet av arbetskraft hade ökat inom industri, handel samt privat och offentlig service. Vård, utbildning och omsorg om barn och gamla var snabbt växande uppgifter för den offentliga sektorn. Utvecklingen förde också med sig centralisering och som en följd därav ökat lokalt resande. Många sidor av samhällsplaneringen anpassades efter ökat bilåkande.Besvärlig flaskhals
Tillkomsten av Bergnäsbron 1954 och den samtidiga breddningen och upprustningen av Sandviksgatan till en fungerande infartsled var en nödvändig anpassning till en redan pågående utveckling. Samtidigt var det en åtgärd för att möta ett framtida krav på framkomlighet från ett växande antal bilburna pendlare. Färjan Trafik som korsat älven mellan Bergnäset och bryggan i Repslagargatans förlängning hade varit en besvärlig flaskhals flera år. Den hade varit i tjänst från sekelskiftet 1900. För luleborna hade Trafik varit något långt mer än ett fortskaffningsmedel. Om staden klassats som en organism hade färjan varit en av dess lemmar. Färjan Trafik var huvudmotiv på ett och annat vykort. Bergnäsbron var under sina tio första år också ett vanligt motiv på vykort. Budskapet var nu inte nostalgi utan modernitet, en signal om utveckling.Fritidsfaciliteter
I början av 1940-talet byggdes bron vid Gäddvik. Många ifrågasatte om nyttan av bron blev maximal med tanke på att denna placering innebar en omväg för resande till Luleå. Infarten till Luleå norrifrån var till början av 1960-talet en slingrig landsväg förbi innerstadens begravningsplats innan den nådde stadskärnan. Den var en flaskhals för den som billedes skulle till Luleå. Under första hälften av 1960-talet byggdes en vägbank över Norra stadsfjärden och därefter en ny väg till Boden (väg 97). Norra infarten anpassades då efter tidens behov. Även vägbanken, med Pontusbadet och dess omgivande planteringar som bakgrund, var en tid ett populärt vykortsmotiv.Modern rationalitet var nu inte längre bara en fråga om bilars framkomlighet utan fritidsfaciliteter som ett stort badhus och grönytor med planteringar var också signaler för en stad i tiden. Luleå hade således fått nya emblem att visa som Shoppingcenter, Bergnäsbron, stadshuset i nio våningars höjd och Pontusbadet. De evigt upprepade bilderna av domkyrkan, riksbankshuset och stadshotellet, alla från tiden runt sekelskiftet 1900, hade förlorat sin lyster som markörer för staden.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!