Ny jämställd- hetsribba

Jämställdhetsarbetet ska lyftas till ledningen. Både på och bakom scenerna ska ettdera könet representeras till minst 40 procent. En ny jämställdhetskod ska få teater-, dans- och musikchefer att tänka över vad som styr deras val av repertoar och medarbetare.
Det föreslår Kommittén för jämställdhet inom scenkonsten som nu har överlämnat sitt betänkande, Plats på scen, till kulturminister Leif Pagrotsky.
- Den stora insikten är scenkonstområdets bristande analys av hur organisation och struktur fungerar. Det är på något sätt så självklart att göra som vi brukar, vi reflekterar inte, säger regissören Birgitta Englin, VD för Riksteatern och därtill kommitténs ordförande.

Följer givna mönster
Under kommittéarbetet har hon blivit varse hur även hon själv följer givna mönster.
- Det är som en tyst kunskap, en fingertoppskänsla för vad som kan slå hos en publik och inte. Det är här det är viktigt att göra en analys, hur ska jag gå in i ett förändringsarbete?
Redan i dag finns fina jämställdhetsmål på papperet för nationella och regionala scener. Ändå går det så långsamt, vilket delvis förklaras med att frågorna ofta drivs av enskilda, ofta kvinnor. Den nya jämställdhetskoden ska i stället tvinga upp frågan till dem som bestämmer, oftast män.
Vart tredje år ska de sedan avrapportera sina produktioner till Kulturrådet. Minst 40 procent av dramatiker, tonsättare, ljussättare, dirigenter, solister, dansare, koreografer och så vidare ska utgöras av ettdera könet.
- Vi får en ribba och en princip, där ska man vara jättetydlig med att ambitionen är att följa den, men det kan finnas fullgoda skäl till att man inte gör det - och då måste man förklara dem.

Total dominans
- Till exempel på musiksidan där dominansen är total bland manliga dirigenter. Då handlar det inte om någon omställningsprocess på ett år. När det gäller vårt kulturarv, klassikerna, måste man förhålla sig till hur vi undersöker de klassiker som inte längre spelas, hur skapar vi morgondagens kanon? Det är ingen självklarhet hur vi använder det kulturarv vi har.
Har ni diskuterat kvotering?
- Mycket lite. Det är ett stigmatiserat begrepp, det är dags att komma förbi den mest förenklade diskussion. Det här är en metod som går att anpassa för den specifika institutionen.
I tävlingen mest och bäst på jämlikhet kommer musiken oslagbart sist.
- För musiken är det stort att man överhuvudtaget lyfter den här frågan, säger Anna Lindahl, kommittémedlem, violinist och gästprofessor på Kungliga musikhögskolan.
Där har studenterna nu gått samman i ett krav på att få skolans första kvinnliga lärare någonsin i komposition. Anna Lindahl tror på en ökad vilja inom en konstform som blivit ifrånsprungen av samhället i övrigt.
- Då blir det svårt att hitta en ny publik och en ny kommunikation. Finrummet i alla ära, men det är en återvändsgränd och inte särskilt roligt.
Könsmaktordningen inom scenkonsten speglar övriga samhället. Det kulturområde där kvinnorna är i majoritet, dansen, är också det område som har minst ekonomiska resurser.
Om man tittar närmare på Stadsteatrarna i Göteborg, Stockholm och Malmö plus Dramaten, som har förhållandevis jämlik fördelning av regissörer, visar det sig att männen i högre uträckning fått tillgång till Stora scenen. Därmed inte sagt att jämställdhetsarbetet kommit längre i de fria teatergrupperna. Barn däremot, är traditionellt kvinnogöra, också inom scenkonsten. Majoriteten av dem som skriver och regisserar barnteater är kvinnor, det gäller även barnmusik.