Ny gästbas i bandet

Under takåsarna i Kulturens hus i Luleå huserar Norrbottensmusiken. I orkesterrummet, med betagande utsikt över
Luleälvens vatten och strandlinjer, hänger jazzens storheter på rad. Chet Baker, Miles Davis, Monica Zetterlund. Bild efter bild, svartvita porträtt signerade jazzentusiasten Gunnar Holmberg. Men egentligen borde Norrbotten Big Band ha fått ihop tillräckligt för att kunna hänga upp ett alldeles eget galleri av porträtterade storheter. Under de senaste åren har de strömmat i rad till storbandet i norr - Randy Brecker, Joe Lovano, David Liebman, Gary Smulian, Maria Schneider, bara för att nämna några av alla de amerikanska musiker som gästat bandet. Esbjörn Svensson med sin trio och Jonas Kullhammar är några av de svenska, Putte Wickman en annan. Och jo, Arne Domnerus har också spelat med storbandet, även om det ligger längre tillbaka i historien. Berömd gäst
Nu inleder Norrbotten Big Band sin höstsäsong och gästen denna gång heter Rufus Reid, en basist som låtit höra talas om sig vida kring. - Han är här därför att jag bjöd in honom, säger Tim Hagans, och berättar om hur han för första gången som ung hörde Rufus Reid spela tillsammans med Eddie Harries på Gilly’s i Dayton, Ohio - staden där Hagans växte upp. Detta första möte har nu resulterat i låten Rufus at Gilly’s, ett specialskrivet stycke Tim Hagans tillägnar hedersgästen, naturligtvis med många möjligheter för en basist av rang att briljera. Senare stötte Rufus Reid och Tim Hagans ihop som musiker i Mel Lewis band i New York, men också i Köpenhamn tillsammans med Dexter Gordon. Kompat Dexter Gordon
Gordon, som under många år bodde i Köpenhamn där han understundom kallade sig för det betydligt mer danskklingande namnet Bent Gordensen, hade som många jazzmusiker en karriär som gick upp och ner. Men slutet av 70-talet innebar en musikalisk nytändning under stark uppbackning av Rufus Reid på bas och George Cables på piano. Ändå är Dexter Gordon bara en i raden av Rufus Reids medmusikanter. Stan Getz är en annan bekant herre, Lee Konitz, Thad Jones, Dizzy Gillespie, Bill Evans, Toots Thielemans och trombongiganten Jay Jay Johnson några andra. I Sverige har Rufus Reid varit tidigare, men denna gång är ovanlig. Som turnerande musiker är han inte van att stanna länge på en och samma plats. Inte heller att kunna unna sig lyxen att repetera under tre hela dagar. Överväldigad
- Jag är överväldigad av all professionalism, av all uppmärksamhet. Att se att jazzen får bo så här fint, inte i ett källarrum som det brukar vara, säger Rufus Reid, som numer nästan törs lägga sig till med titeln "kompositör". - Jag är basist och "composer" skrivet med litet "c". Under 20 års tid var han vid sidan av turnerandet knuten till den i jazzsammanhang ansedda utbildningsinstitutionen William Patterson College i New Jersey. Men på senare år har Rufus Reid också börjat komponera. - För mig innebär samarbetet med Norrbotten Big Band en möjlighet att presentera min musik för erfarna jazzmusiker. Jag undervisar en hel del fortfarande, ger en del masterclasses, och använder mig då ofta av mina egna kompositioner. Men hur begåvade musikstudenterna än är, har de inte den erfarenhet som professionella musiker kan lägga in i tonerna. Därför blev jag mycket glad över att få komma hit till Tim och Norrbotten Big Band. Ny platta
Förra året gav Rufus Reid tillsammans med sin kvintett The Rufus Reid Quintet ut plattan Live at the Kennedy Center och för en tid sedan fick han ett stort stipendium av Guggenheim Memorial Foundation. - Jag tror nästan inte på det själv, men nu ska jag sätta mig ner och skriva ett större verk för symfoniorkester, säger Rufus Reid, och påminner om att det där ute finns tusentals kompositörer som aldrig någonsin får sina verk uppförda. - Ibland nyper jag mig i armen. Jag har fått flera beställningar på musik, det händer till och med att jag dirigerar. Nu får jag göra min egen musik, det är fantastiskt, säger Rufus Reid. I orkestersalen repeterar Rufus Reid in den egna kompositionen Come on and play för bas och tenorsax tillsammans med Norrbotten Big Band. Lekfull musik, precis som titeln påstår, och ett intimt samarbete med bandets tenorsaxofonist Karl-Martin Almqvist. Hyfsad trumpetare
Låten har Reid skrivit på beställning till ett av USA:s många arméband. I början av 1960-talet var han själv musiker i samband med sin militärtjänstgöring i US Air Force. Då var han trumpetare, men drogs alltid till basen. - När jag slutade i det bandet var jag en hyfsad trumpetare, jag hade aldrig varit bättre. Ändå sålde jag min trumpet och köpte en bas i stället. Det har han aldrig ångrat. Rufus Reid ser tillbaka på en lång och givande karriär, även om han saknar många av dem han en gång spelat med. - De flesta är döda nu, men jag känner att jag har ett ansvar för att utveckla den där särskilda energin som de gav mig. Jag vill inte göra det ena eller det andra, jag vill fortsätta att göra allt möjligt inom musiken så länge det finns tid.