Ny bok: Verklighet utan jag

Jesper Larsson Hundarna Bonniers Jesper Larssons roman Hundarna är en skrämmande berättelse om ett jag som saknar kärna, som heter Frank och mest av allt liknar en autistisk yta, som lever med och i en pjäs som borde handla om honom själv, men troligen inte handlar om någonting alls, trots att en hel del verkligen händer. Kanske är det känslorna han saknar, det är åtminstone inte det registrerande medvetandet. Frank projiceras genom en mängd av sina vänner, människor som verkligen upplevt saker, själv är han oansenlig notisskrivare (familjesidan) i en värld av det bisarra, det högst märkliga. Vilket han allt noterar, men utan efterklang, utan större reaktion. Hundarna är därför en starkt postmodern roman, en berättelse som framhärdar i att det inte finns någonting därunder, att verklighetens själva yta är livsfarligt glatt och mångtydigt skimrande, men också ytterst konkret. Frank är en icke-person om vi med person menar ett egentligt jag, Freud hade troligen avskytt den här berättelsen, den hittar aldrig det fördolda. Franks inre monolog är mycket lång, människor tycks ?inträffa? i hans närhet och bli till berättelser. Där uppstår alltså den säregne Bertil, FN-soldaten med sin flackande sexualitet och sina minnen av prostituerade och övergrepp. Där finns pojken Robert som bygger allt större legokonstruktioner i Franks vardagsrum medan hans ensamma mamma sippar vin på restaurang eller roar sig med shopping. Och där finns bokens kanske bästa porträtt, tvillingsjälen Taylor som säljer sin kropp digitalt via nätet. Den säregna ytprosan passar ohyggligt bra som metod för att beskriva, kanske betvinga den schizofreni som hennes spelat oskuldsfulla flickprostitution bygger upp. Och som Frank låter kosta exakt lika många dollar som han skänker till ett östeuropeiskt hem före rehabilitering av trafficking-offer. Intet är honom främmande, han är både sexköpare och fadder. Han är det gränssnitt som visar samtiden, men själv saknar egenskaper. Jesper Larsson debuterade 2003 med novellsamlingen Snö, tårar och var en bland ett antal unga novellister som skrev relativt samstämmigt, som Mats Kempe, Cecilia Davidsson och Hans Gunnarsson. Med registreringsprosa tog de sig tiden an och väckte uppmärksamhet och kritikerberöm. Kanske såg vi en ny litterär generation och en ny litteratur födas. Hundarna kan vara ett av bevisen. Dess mångbottnade prosa om det postmoderna landskapets hastiga meningslöshet tyder på det. Det finns skäl att bevaka de övriga novellisternas kommande alster. Huruvida Jesper Larsson vuxit ur novellen med Hundarna vet jag inte. Det bästa i hans roman är nämligen de insprängda novellavsnitten. Själva romanbygget lutar aningen skevt. Sten för sten byggs bilden av Frank upp, en förlorad bror, en utflippad morsa, jobbig skoltid. Där någonstans börjar författaren motsäga sig, ja hela det postmoderna projektet. Börjar bygga in mening, struktur, hel bild. Då börjar det också glida och byggnaden liknar varken roman eller supernovell. Den imponerar, men knappast genom konsekvens och helhet, mer genom intensiteten i sina brottstycken.

Ny bok: Verklighet utan jag

Själva romanbygget lutar aningen skevt skriver Jan-Olov Nyström i sin recension av Jesper Larssons nya bok Hundarna.