Ett dunkelt och oemotståndligt driftsliv brukar vara temat i Christine Falkenlands romaner. Så är det bara inledningsvis i hennes nya bok Vinterträdgården. Snart nog blir kärleken mellan överblivna hemmaflickan Laura och den invandrande kvinnan Shahrzad öppen och tydlig. Åtminstone för de bägge som utför den. Laura är en ovanlig romanfigur, så fullständigt grå och ointressant som ordet vardaglig någonsin kan utsäga. Hon arbetar på dagis, inte av ambition utan mer av slump, hon bor hos sin far, inte av tvång utan av rutin, hon äter en och annan bakelse, bara för att det är bekvämare att bli fet än att sköta sin diet. Karriär, familj, ambition, nej, nej, nej. Hennes slumpgrå varelse skildras nästan besatt, hon är varken hjälte eller antihjälte, hon är motsatsen till allt. Så mycket vackrare är då inte Shahrzad, en älva, en exotisk sol som snart nog är i färd med att locka fram den skönhet Laura så väl döljer, noppar ögonbryn, sminkar henne vacker. Kroppslighet får alltid en särskild innebörd hos Falkenland. Här är Lauras skräck och tankarna på moderns död i bröstcancer, det egna slappa förfallet, den tilltagande formlösheten. I allt detta uppstår kärlek, osannolik och därför trolig. Vackert beskriven, även om Falkenlands prosa är ännu starkare när den fördjupar sig i Lauras självförakt. Det är ju i den psykologiska precisionen hon skriver bäst, inte många i samtiden låter läsaren omslutas så trovärdigt i en annan människas känslorum. Väl därinne är atmosfären både febrigt dekadent och driftsartat stark. Begäret finner alltid sin utväg, och på ett märkligt vackert sätt. Men i Vinterträdgården är det sköna tämligen konventionellt, vardagligt kunde man säga. Fadern skriver petimätriga insändare och Shahrzads son leker med pokemonfigurer. Det är trovärdig passion, men dock passion. Och parallellt med kärleken försöker Laura finna väg i sitt skrivande, den andra passionen. Jag vet inte vilken av hennes utvägar som är den viktigaste, Lauras mod består i att hon anträder dem. Det är inte Falkenlands mest brinnande roman, men den har en tilltalande lugn och konstruktiv ton. Dess lärdom verkar vara som sextiotalets slagord: var realist, kräv det omöjliga. Det är gott så.
