Ny bok: Tveksam psykoanalys

Löfvendahl skrev några biografiskt präglade romaner på 1990-talet, i en lugn och lite underskruvad stil. Den mjukt berättande formen har han behållit, upplägget är inte fullt lika konventionellt den här gången, han blandar också in huvudpersonens romanberättelse i skildringen, och det är tveksamt om knepet fungerar. Det blir två romaner som tvinnar sig runt varandra, båda handlar om tvångsmässiga mördare som stillar någonting med att slå ihjäl unga eller mycket unga flickor. På något sätt stillar huvudpersonen sitt eget barndomstrauma också, dels i lösningen av den mordgåta han dras in i, dels genom att skriva av sig besvären i en egen roman med delvis samma tema. Låter det krångligt? Det är det också, den ena romanen talar till den andra, men lyssnar de på varandra? Löfvendahls konstruktion laddas med god vilja och psykoanalys, det gör inte romanutfallet automatiskt intressant. Skuldfördelningen och skuldreningen verkar måttligt trovärdiga. Det gör romanen splittrad fastän avsikten nog var den motsatta. Detta, och den enkla psykologin, den närmast troskyldiga tonen i berättelsen gör att Min skuld är min känns övertydlig och överflödig. Det mördas, javisst, det skjuts riktigt ymnigt en gång också. I skogen. Men det räcker inte, den romanskrivande huvudpersonen ger varken intryck eller avtryck, han är en märkligt ointressant mes och hans svaga glöd räcker inte för att hetta upp själva intrigen.