Tre syskon i den tidiga medelåldern ärver ett sommarhus i Stockholms skärgård, efter sin mamma som tagit sitt liv. Huvudpersonen Eva är äldst och den som stått sin mamma närmast, åtminstone är det hon som tagit hand om henne mest medan de andra varit upptagna av sina karriärer. Syskonen känner hon knappast på ett djupare plan, det går upp för henne när de tre ska försöka samsas i huset. Syskonen vill renovera och sälja, hon själv behålla. De visar ingen respekt för vare sig huset eller alla gamla saker som det är fyllt med. Allt ska skrubbas rent, målas eller kastas för att höja husets värde.
Men inget är riktigt vad det verkar, vistelsen i sommarhuset blir också en nedstigning i det förflutna. Steg för steg vevas syskonens och den avlidna moderns historia upp i dagsljuset, det som kommer flödade med sommarsolen och det blå havet som glittrar mellan trädstammarna.
Det mest fascinerade med berättelsen är att Fredriksson lyckas göra ett så föga publikfriande ämne som arvstvist och syskonrivalitet till en bladvändare. Språket har en elegans och en lätthet som skapar framåtrörelse. Som läsare drivs man förstås också av att få veta om huset kommer att säljas eller inte, liksom vad som egentligen skapat fientligheten mellan syskonen.
Fredriksson har tydlig fallenhet för att skapa driv och närvaro i de enskilda scenerna, även de mer vardagliga. Ibland blir de visserligen lite skissartade och drar förbi för fort, författaren kunde ha låtit dem få mer djup och tyngd. Men som helhet är det en på många sätt intressant berättelse Fredriksson skrivit. Inte minst betraktad som kritik av dagens fixering vid ytan, det förljuget perfekta, det som ska dölja skavanker och mörker som finns under förklädnaden. Den vita färgen som målas över murket trä kan ändå inte dölja sprickorna som förr eller senare bryter fram. Fredriksson visar att det som kommer i dagen inte är något att skämmas för, utan det som gör oss till individer med en historia.