Så här har författaren och tecknaren Stig Claesson uttryckt det en gång och det går ju inte att säga något annat än att det till åtminstone 100 procent stämmer:<br> ? Man blir gammal och det är ta mig fan det enda som händer.<br>Nu är Claesson aktuell med två nya böcker, den starkt självbiografiska, men ändå som roman betecknade, skildringen När sekonderna lämnar ringen och så med det aktstycke till originalpocket som innehåller bidrag från tidningar och tidskrifter från de senaste cirka tio åren, men som han envist vägrar att kalla för klippbok, Liv och kärlek.<br>Och har man väl fastnat för det egenartade och lågmält originella hos Claesson, så blir allt som han skriver till ett behov att ta del av.<br>De här är böckerna nummer 82 och 83 i hans totala produktion och även om När sekonderna lämnar ringen (för övrigt och det säkerligen väldigt medvetet samma titel som den självbiografi som IngemarJohansson, med spökskrivarhjälp, lät publicera redan innan han 1959 slog ut Floyd Patterson och blev tungviktsmästare i boxning) knappast kan beskrivas som det mest oundvikliga som han har skrivit så låter det sig sägas att den duger ändå. För det gör den ju.<br>Det är en berättelse om boxning. Formellt sett. Men också om kärlek. Och den rädsla som ackompanjerar en genom hela livet. I alla fall så gott som.<br>Claesson skriver som vanligt korthugget, medkännande, aldrig någonsin ironiskt men med en sorts ömsint kärvhet som det är ytterst svårt att inte finna som genomsympatisk.<br>Nu låter han oss följa med till början av 1990-talet, då han på uppdrag (dock utan arvode) av tidskriften Boxning far i väg till Tammerfors för att skriva och teckna om världmästerskapen i amatörboxning som anordnas därstädes, i stadens ishall. Sonen Leif, kallad för Dodo, följer med för att fotografera.<br>Där träffar han en betydligt yngre grekiska som han trasslar in sig i en amorös affär tillsammans med. Han dricker massor av öl, med henne, gamla boxarkompisar (bland annat en lirare från förr som hade artistnamnet Röde Orm men som hette Arne Sundin) och med en finsk producent som ska göra en TV-film om Claesson.<br>Hela tiden gör han diverse angenäma utvikningar och associationer i texten ? om tidigare besök i Finland, inte minst i sällskap med Jens Hildén som han 1967 gav ut boken I stället för telegram ? Finland 50 år tillsammans med och om allt möjligt annat också.<br>Och på återkommande ställen i texten slänger han, till synes närmast nonchalant, in meningar som den här:<br>?Börjar man tycka synd om sig själv blir nog livet farligare än det är, eftersom jag då tror man blir farlig för sig själv.?<br>Det är stort och man känner igen sig, ler för sig själv och läser lugnt och fint vidare.<br>Stig Claesson skriver, så kärvt iakttagande och fint, om kärleken som bara dyker upp och lagom hastigt därefter passerar. Och hans nya bok korresponderar med ett flertal av hans tidigare och då inte enbart de självbiografiska stycken han sänt ut de senaste åren.<br>Synar man Sekonderna lämnar ringen med ett väldigt starkt förstoringsglas så finner man att den är en ganska tunn story. Men det gör nu inte så värst mycket. Det är Stig Claesson som skrivit den och då är det alldeles som det ska vara. I alla fall.<br>Liv och kärlek innehåller ett drygt 100-tal små observationer som tidigare varit publicerade i fora som Svenska Dagbladet, Dagens Arbete, Skogsindustriarbetaren, med flera.<br>?Ingen av dem längre än två sidor? försäkrar Claesson på bokens baksida, men några av dem är ändå det.<br>Här kan han formulera sig exempelvis så här:<br>?Mitt råd till tveksam ungdom är alltså: lyssna gärna till ekonomiska råd, men lyd för fan ingen. Det kan verka som om jag ville förföra ungdomen till ett liderligt leverne, men jag undrar vem som egentligen vill förföra ungdomen. Fondmäklarna eller jag.?<br>Samlingen innehåller också observationer angående vädret (?gråväder, jävligt grått och grått som fan?), hans vistelse i sin stuga ute i skogen någonstans i närheten av Falköping, vandringar och möten i Budapest och Paris, iakttagelser angående Hemingway, Gustaf Rune Eriks, Per-Anders Fogelström, Werner Aspenström och andra författare, något om boxning och minnen ? från och om lite överallt och om allting.<br>Det är bestämt, obesvärat, charmigt och i stort sett helt omöjligt att vara utan.<br>Som det ju för övrigt brukar ha för vana att vara med Stig Claesson och det han skriver.
