Ny bok: Saabyes magiska cirkus

En firad norsk medelålders författare ska precis sätta sig ner på en scen i Paris. Det är bokmässa och författaren är inbjuden för att tala om den norska romanen, om melankolin och den nordiska romanens ställning. Han är på topp, alla vill ha en bit av honom. Han är beredd och han ska bara sätta sig tillrätta och börja sin föreläsning. Det är då det ena stolsbenet hamnar utanför scenen och författaren faller handlöst. Innan katastrofen är ett faktum förflyttas vi blixtsnabbt till en gata i Oslo. Året är 1965. Utanför en musikaffär står en 13-årig pojke och betraktar en röd Fender Stratocaster. Den kostar 2.250 kronor. Pojkens bankbok innehåller 43 kronor. Han måste skaffa sig ett jobb. Gitarren ska bli hans, inget snack om saken. Så snabbt går det att hamna rakt in i Lars Saabye Christensens nya roman, Saabyes cirkus. Vi är i Oslo, september 1965. Vi står mitt i ett stadslandskap som Lars Saabye Christenesen gjort till sitt och också till läsarnas. Hans förmåga att ur dessa stadskvarter norr om Slottsparken och upp till Frognerparken, skapa en litterär miljö som tilltalar läsare i alla väderstreck och i alla världsdelar, är vid det här laget välkänd också för svenska läsare. 2002 fick han Nordiska rådets litteraturpris för mästerverket Halvbrodern, en 720 sidor lång episk berättelse om bröderna Fred och Barnum och en familj där sorg och melankoli blandas till en stor och livgivande berättelse. Oslo på 1960-talet var också miljön för Beatles, den roman som blev det stora genombrottet för författaren. Beatles kom ut 1984 i Norge, på svenska 1985. I Saabyes cirkus flyter berättelsen på som ett ständigt flöde av associationer kring tid, tystnad och melankoli. Ibland är romanen en rak berättelse om den unge pojkens äventyr som blomsterbud hos blomsterhandlaren Finsen Selv. Den namnlöse pojken skaffar sig helt enkelt ett jobb för att tjäna ihop de 2 250 kronor som gitarren kostar. Jobbet som blomsterbud ger också författaren rika möjligheter att skildra de Oslokvarter han gjort till sina. Där får vi också möta en mängd figurer, varav de flesta bara skymtar bara förbi. Genom några korta meningar får människorna liv och det känns som om personerna är så intressanta att man gärna vill veta mer. Men ofta lämnar Saabye Christensen oss där, med endast några korta men skarpögda personbeskrivningar. Den allvetande berättaren, författaren själv kanhända, har bestämt att det inte är de människorna som är romanens kärna. På sidan 130 säger författaren plötsligt så här: "Men för att minnas måste man lära sig att glömma. Det är det som är konsten. Konsten att minnas är att lära sig vad man måste glömma." En person som vare sig blomsterbudet eller den berättande författaren glömmer, är Aurora Stern, en av blomsterhandelns kunder. Aurora Stern är en gammal cirkusartist med många hemligheter och hon växer till en mytisk figur för det unga blomsterbudet. Jakten på den röda Fender Stratocastern bleknar till slut bort och den unge pojken växer, bland annat genom kontakterna med Aurora, i en helt annan riktning. Listen, do you want to know a secret, Do you promise not to tell? Några rader från en Beatleslåt återkommer gång på gång genom romanen, som ett mantra. Resultatet av John och Pauls frågor i en enkel poplåt gör att pojken växer förbi sin önskan om att äga den röda gitarren. Till slut blir gitarren bara det medel författaren behöver för att både i romanens form och från scenen i Paris, berätta om varför han blev författare. Saabyes cirkus är en kort liten roman, åtminstone med författarens vanliga mått, endast 198 sidor. Men romanen är akrobatisk och magisk och ännu ett bevis för att Lars Saabye Christensen är en av våra stora nordiska berättare.

Ny bok: Saabyes magiska cirkus

"Romanen är akrobatisk och magisk och ännu ett bevis för att Lars Saabye Christensen är en av våra stora nordiska berättare", skriver Norrbottens-Kurirens Lars Hedström som läst Saabyes cirkus av Lars Saabye Christensen.