Ny bok: Om tacksamhetens dystra evangelium

Mot romanens slut sitter vattenbärerskan Lova Leonora och försöker hitta igen hållpunkterna i sitt liv. Det förvirrade har tagit ett fast grepp om henne. Hon minns ändå en del vackra saker, bara i små doser men ändå. En man som kanske heter Fredrik Vallman och är från Bygdeträsk. Hennes mamma som ligger på Allmänna griften. Överhetens människor som hon burit vatten åt. Den dunkla känslan av att hon alltid måste visa tacksamhet. Hon stryker sitt broderi, det hon arbetat med ändå sedan hon togs in på ålderdomshemmet, då den där gången när hon blev oregerlig, helt tokut, när doktorn och kommunalkamreren sa att nu fick det vara nog. Nu måste Lova sansa sig och ta emot hjälpen, annars var man tvungen att skicka henne åt Piteå, till det stora sjukhuset för de oregerliga. Nu ser hon på sitt livs broderi och där finns allt. Hon ser oket hon burit på, vattenbärerskans. Hon ser att hon har haft ett liv trots allt. Hon börjar tro att hon trots allt kanske varit en männisch! Att där finns en del positiva bilder. Men så drabbar den henne igen, driften att spjärna emot, att vara oregerlig. Nu skickas hon till sjukhuset där grindarna alltid är stängda. Där är korridorerna långa och vita, murarna höga och sköterskorna stränga. Lova Leonora Karlsson börjar tona bort men hon slipper ut och placeras på ett vilohem. Där drabbas hon efter något år av tuberkulosen. Det är de tiderna; kriget har brutit ut. Hennes hosta blir värre och till slut ger den snälle doktorn henne beskedet. Hällnäs nästa, slutstationen. Lova Leonora kan bara tänka att äntligen har hon fått en sjukdom, äntligen har hon blivit en riktig människa. Anita Salomonssons roman är urstark, en realistisk, frän och bitter berättelse som samtidigt ändå är full av förnämliga kvinnoporträtt om ett Sverige som inte är alltför långt borta. Det handlar om livet för en kvinna som fick kämpa för sin existens. Det startar i början av 1930-talet när Lova Leonora och hennes mor drivs från sin gård, på grund av svek och isande tystnad från dem som borde ha talat. Kvinnoporträtten är enormt gripande och berättelsen rör sig i det västerbottniska landskap vi känner så väl från andra stora västerbottniska berättare. Anita Salomonsson har dock skapat sig ett alldeles eget rum som hon befolkar med ödmjuka människor på väg att tappa fotfästet. Där hon som bär vatten åt överheten, hon som för det mesta varit osynlig, nu bär denna gripande berättelse på sina axlar och lär oss nutida läsare det sanna värdet av ordet respekt.

Ny bok: Om tacksamhetens dystra evangelium

I Anita Salomonssons nya roman Vattenbärerskan fortsätter hon att med små men starka medel skildra småfolkets liv i de västerbottniska byarna, berättar Norrbottens-Kuirrens Lars Hedström i sin recension.