Ny bok: Litteratur som skydd mot enfalden

Milan Kundera Ridån, essä i sju delar Översättning: Mats Löfgren Bonniers Tjecken Milan Kundera kommer vi ihåg för de filosoferande romanerna om lusten, lättheten och friheten som kom på 1970- och 80-talen. Därefter blev det alltmer essäer om film och litteratur från exilens Paris. Hans senaste bok är en kärleksförklaring till romanen, till det stora, ännu pågående spektaklet innanför ridån. Han berättar om sin läsning, vecklar ut texterna, de texter som han samlat, som stannat kvar hos honom och dem han återbesöker. Det handlar om de stora romanerna, särskilt de första, de danande, de som - visar det sig - berättar om de tidiga européerna, om riddaren Don Quijote och jätten Pantagruel, om Fru Bovary och herr Josef K, om Robinson Crusoe och Fredag. Det börjar förstås med stackars Alonso Quijano, som ville bli ett föredöme som en vandrande riddare, ett världens ljus och hjälte, men till skillnad från antikens hjältar, begär inte en romangestalt att bli beundrad för sina dygder. På simpel prosa vill man bara bli förstådd. Don Quijote besegrades och förlorade all storhet. Mänskligt liv är ett nederlag: "Det enda vi har kvar inför detta oundvikliga nederlag som vi kallar liv är att försöka förstå. Det är det som är romanens existensberättigande." Essäsamlingen innehåller många och korta texter, en eller ett par sidor bara, ofta stort tänkt, men också smått, som eftertankar och infall, ibland anekdoter. Grundtonen är pessimistisk; i bakgrunden klingar minnet från den ryska arméns invasion 1968 och föreställningen om att faktiskt uppleva sin nations död. Att förlora sitt hem, utan att egentligen ha hunnit förstå vad det inneburit att ha haft ett, att ha varit Tjeck; en kluvenhet inför sin nationalitet, som krävde en annan kunskap, en berättelse som skulle ha fångat den innersta, den mänskliga innebörden i Tjeckoslovakiens korta historia: "Men någon sådan roman blev aldrig skriven", konstaterar Kundera och lägger till: "Det finns gånger när bristen på en stor roman är obotlig". Han tänker sig en Weltliteratur som skydd mot enfalden. Under den ryska ockupationen formulerade han ett Europaideal som: "största möjliga mångfald på minsta möjliga yta". Dostojevskij blev aldrig bättre förstådd än av fransmannen André Gide, Ibsen av irländaren G. B. Shaw, Hemingway av Sartre. På 1200- och 1300-talen föddes på Island ett litterärt mästerverk: sagorna. Varken Frankrike eller England skapade sådan prosa vid den tiden. Så blandas provinsen med världen, berättelser och sätt att berätta förs vidare; romanen utvecklas, bekräftas, finner nya former. Minskar avstånd och binder samman. Så länge den traditionen förvaltas och romanen utvecklas, tycks vi vara trygga, men vad händer när så inte längre sker, när det inte längre finns någon spegel? Var skall vi då söka efter vårt ansikte?

Ny bok: Litteratur som skydd mot enfalden

Norrbottens-Kurirens Mats Tormod har läst en essäsamling av tjecken Milan Kundera.